Konstant trött

Fy så jobbigt det är just nu.. Jag tror jag har varit trött sen i lördags nu. Tror jag har en liten förkylning i kroppen igen. Halsen ömmar och näsan känns som den ska explodera, men inget blir av det. Som vanligt.. Så har det nog varit i nåt år nu i omgångar. Jag känner mig på gränsen till sjuk, men inget händer. Väldigt frustrerande. Blir hellre sjuk så man blir av med skiten, än att behöva gå runt såhär i flera veckor i taget..

Tänkte lite till på det här med aktivitetsersättningen.
FK pratade om att man måste ha testat ALLT för att få det beviljat. Medicin etc. Och det har jag..

Medicin: Idag tar jag 75mg efexor depot mot depression och ångest. Den dosen funkar jättebra. Lägre dos gör mig mer ledsen och nedstämd och mer ångestfylld, men högre gör ingen skillnad alls.
Den här medicinen har jag ätit i många många år nu, och som det låter på läkare så kommer jag få fortsätta äta den livet ut. Kanske är jag en av dem som saknar det där ämnet?

Skyddad arbetsplats: Det har jag nog nämnt tidigare att jag försökt med. Förra hösten var jag på en databutik där även min sambo hade praktik under ett halvår. Vi blev bra vänner med både chef och hans tjej (och umgås regelbundet numera) och kom bra överens med de andra två killarna som jobbar där. En av dem har också aspergers syndrom, samt att chefen är väldigt förstående med problematiken, och även hans tjej. Att min sambo var där också borde ha gjort det hela till en lätt dans eller hur? Hur mycket mer skyddat kan det bli liksom? En liten arbetsplats, samma människor hela tiden. Jag behövde inte vara ute i affären där det var kunder, min sambo som var där, förstående folk osv osv. Men ändå klarade jag det inte. Fick ångest och satt bara ute i matrummet och läste och hade panik.
Ännu en skyddad arbetsplats skulle innebära att jag var tvungen att åka till närmaste staden eller till Uppsala, vilket innebär en enorm stress för mig. Det skulle förstöra hela dagen för mig, vilket skulle innebära att alla rutiner hemma faller.. Ingen diskning skulle bli gjord osv.
Kan jag liksom inte ens ta mig till gymmet som ligger på andra sidan stan/byn, hur ska jag då kunna ta mig till ännu längre bort?
Det funkar att åka till samtalsgruppen, men det är på gränsen även det. Jag har alltid superångest innan, mår dåligt, försöker hitta utvägar till att INTE behöva åka osv. Dock är det så pass viktigt för mig att jag kommer iväg iaf. Plus att jag ser ett slut på det också. Hade det varit för alltid, så vete sjutton om jag hade kommit iväg.

Studier fungerade någotsånär. När det var hemifrån, på distans, och 50% så jag kunde arbeta i min egen takt i princip. Då gick det. Så jobb.. ja du. Kan jag hitta ett jobb jag kan ha hemifrån, då kanske. Men inte idag. Först måste jag få ihop mina rutiner hemma, sen kan jag börja försöka hitta ett hemifrånjobb.
För även om studierna fungerade, så var det väldigt jobbigt. 50% är mer som 150% för mig. Många rutiner kom i kläm då och fungerade inte som de brukar. Därför känner jag att  jag måste få ihop dem först, innan jag kan tänka på nåt långsiktigt.

Nu ska jag vika tvätt (som legat i snart en vecka!) och stoppa in en tvätt i maskinen.