Tonåren..

Jag var aldrig den där typiska tonåringen. Rebell var jag aldrig. Smög aldrig ut sent på kvällarna för att festa med kompisar, eller kom hem för sent.
Nu bodde vi ju mitt ute i ingenstans, så att smyga ut om natten skulle inte ge många roliga fester, om man inte räknar in vildsvinen då.
Men jag ville inte heller.

Jag var nog en rätt lugn tonåring. Iaf utåt. Jag hade mina aktiviteter som jag åkte på. Jag var med i UNF (ungdomens nykterhetsförbund) där jag hade flertalet vänner som jag umgicks med. Där kände jag någon form av samhörighet med andra. Vi hade roligt, utan att bryta mot lagar och regler. Något som passade mig utmärkt.
Men innåt var det mer kaos. Jag mådde ofta dåligt, kände mig ledsen av ingen anledning. Jag var alltid alltid trött. Såhär i efterhand så förstår jag ju att min kropp inte orkade med alla intryck. Skolan tog sin energi, att det inte fanns något över när jag väl kom hem efter den.
Mina föräldrar ansåg mig lite oartig och ohyffsad som inte ville fika med dem på kvällarna. Jag ville bara stänga om mig i mitt rum, koppla av, läsa, lyssna på musik och bara stänga av all kontakt. Min hjärna orkade inte mer. Det var min återhämtningstid. Och den skulle gå till läxor..
Kanske inte är så underligt att läxor lästes allt för sent, ibland rent av på morgonen i bussen till skolan. Men ändå klarade jag skolan med ok betyg. Egentligen rätt ofattbart..

Tidiga tonåren spenderade jag ofta sjuk på riktigt. Under 14-15 års åldern så fick jag återkommande bihålsinflammation. Det var så illa att jag under en längre period hade det en gång i månaden. Tills slut började ju klasskamrater och lärare fundera. Men ja, jag var sjuk. Läkare och mina föräldrar kunde ju intyga det.
Kanske försökte min kropp säga ifrån redan då? Ge mig lite andrum.. Men det blev ju inte direkt bättre när man halkade efter i skolan.

Ser jag tillbaka på min tonårsperiod så ser jag mig själv som surmulen. Lite grinig och bitter. Iaf hemma. För det var där jag laddade batterierna. Så där orkade jag inte hålla upp masken och vara glad och trevlig.

Lite lustigt egentligen. Temat tonåring kom upp nu förra veckan på npfbloggarna. (Jag är bara lite sen.)
Den här helgen fyller jag 30! Jag känner mig mer som 20 dock.. Jag förlorade så många år när jag mådde som sämst. Jag är liksom kvar där mentalt tror jag.

 

Lite osäker på hur gammal jag är på dessa kort här ovan. Med tanke på längden på håret till höger, så tippar jag på 14 där och 15-16 på bilden till vänster.

Och så bild från igår faktiskt. En viss likhet ändå. ;)
En rolig anektok är att bilden högst upp till vänster, där har jag permanentat håret (flätade håret innan på den andra bilden till höger), men de där lockarna kom på riktigt sen när jag var lite drygt 20 år. Plötsligt hade jag korkskruvar! De har dock försvunnit igen verkar det som... Nu hennar jag mitt hår, och det rakar ut håret något tyvärr.

Igen!

Blev inbjuden igen till ett infotek. Denna gång i Knivsta. Blir jag och Ann igen. Känns bra, henne känner jag ju liksom. ;)
Tycker det är så väldigt roligt att få prata om Asperger, och responsen man får. Folk är ju uppriktigt nyfikna och undrar. Och det är ju bättre att de får ställa alla dumma frågor, än att de går och tror helt fel saker.

Så den 4:e April är det dags igen i Knivsta.

Återhämtning

Det är inte förrän idag som jag börjar känna mig någotsånär tillbaka på banan igen. En halv vecka, nästan en hel! Det ska ju inte behöva vara så, tycker man.. men vad ska man göra.
Helt matt torsdag och fredag. Lördag hade vi lite besök, vilket funkade, men var helt utslagen igen på söndag och sov mer eller mindre hela dagen..

Det är verkligen jobbigt när det blir såhär. Men samtidigt kan jag inte bara hoppa över alla saker som gör mig trött heller. Då blir jag bara ledsen och deprimerad.

Var på samtal idag hos en arbetspsykolog för att diskutera utförsäkringen som sker nu. Först tyckte hon att man ser ju inte på mig att jag har Asperger. Men efter allt jag berättade, så förstod hon. Och höll absolut med om att det syns sällan, och speciellt på oss tjejer. Vi är duktiga på att gömma våra svårigheter, och lider i efteråt..

I vilket fall så är planen att INTE sätta ut mig på några diverse praktikplatser, vilket är en stor lättnad. Det tyckte iofs inte arbetsförmedlingen eller försäkringskassan heller, att vi skulle göra, men skönt att ha ytterligare en.
Förklarade att jag har kämpat så de senaste 2 åren, för att komma dit jag är idag. Och skulle jag då ha en vanlig praktikplats, även om det innebar typ fotoaffär. Så skulle det troligtvis slå omkull mig totalt. Jag fixar inte sånt. Jag måste få ordna mina egna tider, kunna sätta stopp när det inte fungerar osv.
Med företaget så ser jag ju till, oftast, att jag har några dagar emellan aktiviteter, för återhämtning, och gärna innan också, för laddning inför. Annars funkar det inte.
Men det har tagit mig 2 år och hårt kämpande att komma hit.
Det tyckte hon vi skulle ta vara på. Att inte förstöra det arbete jag lagt ut nu. Så skulle jag kunna jobba 50% med företaget, så är ju det toppen. Men vi får nog vara glada om det funkar 25% i några år framöver.
Sen kommer ju problemet med att hitta kunder för de procenten som jag nu ska jobba..


I lördags fotade jag en gammal klasskompis små barn! Hon vann min tävling jag hade förut, så nu var det dags.
Bjuder på en bild på Minou.

Föreläsningen

Fortfarande otroligt trött.
Igår var en lång dag. Självvald förstås.

Började gårdagen med att åka in till Uppsala med min kontaktperson. Det var länge sen och det var roligt att få åka ifrån "byn" lite. Bara strosa och kika i affärer och äta lite gott.
Åkte med min syster därifrån, direkt till Gimo där infotekskvällen skulle vara. Uj, så stressad jag blev när vi väl kom dit!

Inte det att jag var stressad inför själva grejen, med folk och allt. Utan för att jag skulle äta.. och det började komma in folk! DET stressade mig mest. Men det gick bra.
När vi väl satt oss ner framför alla, då sög det till lite i magen, men det gick snabbt över.

Det är ett rätt bra upplägg dessa kvällar, med en psykolog som pratar, ställer frågor till oss. Det gör det något lättare att veta vad man ska säga. ;) Nog för att jag inte hade några problem att få det jag ville få sagt, sagt. Den där timmen gick på tok för snabbt!
Men intresset var stort. Det var 40 anmälda, osäker hur många som faktiskt var där. Stor blandning ändå. Det var habliteringen i Östhammar, lärare, kurator etc från gymnasiet, andra som jobbar inom boendeenheter, och ett par med diagnosen själva.
Vi fick otroligt mycket beröm av alla, och det gör det hela så värt det. De sa att de hade lärt sig massor med nytt, och det var ju därför vi var där. Iaf några till som lärt sig liite mer om vad diagnosen innebär.

Dock gav det mersmak. Jag vill fortsätta med det här. Föreläsa på riktigt om diagnosen. Utifrån min erfarenhet förstås, min uppväxt, skolgång etc. Pusha för hur svårt det är att SE om någon har en diagnos, speciellt vi tjejer. Att psykologer inte bara kan avfärda en orolig människa som vill göra en utredning, med idiotiska påhitt som att man inte har "aspergerblicken", eller inte pratar monotont.. Det gör mig arg, och något jag vill kämpa för mer!

Föredrag om Asperger

Den 13 mars kl 18-20, så kommer infoteket hålla i en infotekskafe med ämnet Asperger.
Vi är två tjejer, så jag och en till, som kommer vara där och berätta hur våra liv med Asperger ser ut. Troligen är våra liv rätt olika. Precis som alla andras!

Plats är Bruksgymnasiet i Gimo.