tag:blogger.com,1999:blog-55271405923988320182024-03-13T01:51:14.312+01:00Mitt viktigaMitt liv med Asperger syndrom som vuxen, men även mina intressen som foto, målning, katter och lite annat smått och gott.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.comBlogger325125tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-10519904644819435762016-01-31T00:06:00.001+01:002016-02-09T10:20:04.184+01:003 år senare<p dir="ltr">Jag vet inte om någon ens läser här längre. Det här kanske kommer gå obemärkt förbi.<br>
Ville bara uppdatera vad som hänt sen sist jag skrev.</p>
<p dir="ltr">Företaget blomstrar. Jag funderar på att gå upp i tid faktiskt. Det är så roligt att det faktiskt går bra! <br>
Kika jättegärna in på www.facebook.se/studiolifoto<br>
Det är där jag finns nu för tiden.<br>
Mestadels iaf.<br>
När jag inte sitter hemma och bara njuter av att få vara mamma! </p>
<p dir="ltr">16 juni kom min och min mans skatt till världen! En liten Ellie. Alldeles för tidigt tyvärr då jag fick havandeskapsförgiftning.<br>
Men allt gick bra trots allt. Totalt låg vi på sjukhuset en månad före och efter hon kom. Idag är hon en pigg och mycket glad liten 7,5 månaders. <br>
Hon är mitt liv och jag kan inte tänka mig en värld utan henne.</p>
<p dir="ltr">Jag trodde för 3 år sen att livet alltid skulle vara lika. Att jag aldrig skulle orka mer än vad jag gjorde då.<br>
Men jag måste säga att det flyter på bra nu. <br>
Jag mår bra, orkar mycket mer än förut, plus bebis. Jag orkar med mitt arbete och vill utöka. Jag är social (något jag aldrig trodde förut!) Och jag har ett stort kontaktnät omkring mig. Både familj men även vänner.<br>
Det om något märktes när vi låg på sjukhuset. 60 personer samlade pengar och köpte en hel balja med saker till oss och Ellie. <3 <br>
Jag känner typ halva byn numer. Maken skojar att vi knappt kan gå ut utan att jag träffar nån, kund eller annan bekant.</p>
<p dir="ltr">Älskar mitt liv just nu! <br>
</p>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"> <a href="http://lh3.googleusercontent.com/-ICcz5g5guwA/Vq1B1yn4MNI/AAAAAAAAO2o/E1_6g0kRdZc/s1600/IMG_0099-Edit-2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"> <img border="0" src="http://lh3.googleusercontent.com/-ICcz5g5guwA/Vq1B1yn4MNI/AAAAAAAAO2o/E1_6g0kRdZc/s640/IMG_0099-Edit-2.jpg"> </a> </div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"> <a href="http://lh3.googleusercontent.com/-4WjWDWJKpTw/Vq1B2_4kynI/AAAAAAAAO2s/U9mcRcqdP98/s1600/FB_IMG_1449086635926.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"> <img border="0" src="http://lh3.googleusercontent.com/-4WjWDWJKpTw/Vq1B2_4kynI/AAAAAAAAO2s/U9mcRcqdP98/s640/FB_IMG_1449086635926.jpg"> </a> </div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"> <a href="http://lh3.googleusercontent.com/-6xNoxSVif3M/Vq1B33frqlI/AAAAAAAAO20/Qpp9vv9-Mpk/s1600/FB_IMG_1438715152688.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"> <img border="0" src="http://lh3.googleusercontent.com/-6xNoxSVif3M/Vq1B33frqlI/AAAAAAAAO20/Qpp9vv9-Mpk/s640/FB_IMG_1438715152688.jpg"> </a> </div>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-63031491959760757022013-08-05T19:34:00.000+02:002013-08-05T19:35:47.977+02:00SemesterJa jag vet. Inte skrivit sen april! Hu! Fy på mig. ;)<br />
<br />
Vi har nog haft lite "semester". Eller iaf från bloggen. Helt enkelt inte haft tid. Det har varit så mycket under försommaren och sommaren. Det är först nu vi kan landa lite och ta det lugnt.<br />
<br />
I Juli var i Göteborg och fotade ett gäng glada barn! Riktigt skoj!<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-0YERrA27dAk/UfzOHBGHkDI/AAAAAAAAJe8/PaNwxdQt5Ss/s1600/IMG_9094.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="265" src="http://2.bp.blogspot.com/-0YERrA27dAk/UfzOHBGHkDI/AAAAAAAAJe8/PaNwxdQt5Ss/s400/IMG_9094.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Men sen har resten mest varit förberedelser. För den 20 juli gifte vi oss!<br />
Uj vilken dag! Fort gick det. Plötsligt satt vi där vid borden och undrade hur sjutton vi kommit dit! Nyss stod vi ju i vapenhuset och var jättenervösa.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-8cHnyEVEVSc/UfznsHa-_-I/AAAAAAAAJlc/oViSAhBC0Ss/s1600/18.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="297" src="http://3.bp.blogspot.com/-8cHnyEVEVSc/UfznsHa-_-I/AAAAAAAAJlc/oViSAhBC0Ss/s400/18.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
En vän och kollega till mig förevigade vår dag. Fina<a href="www.http://lisamariechandler.se/" target="_blank"> Lisa-Marie</a>!<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
Jag har även hunnit fota 3 vackra gravida människor! </div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-hBn6Qa4RBrY/Uf_hkR4lTkI/AAAAAAAAJuc/SdXJN7eQlzA/s1600/untitled+shoot-149.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="http://3.bp.blogspot.com/-hBn6Qa4RBrY/Uf_hkR4lTkI/AAAAAAAAJuc/SdXJN7eQlzA/s320/untitled+shoot-149.jpg" width="213" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-D09imEUovTA/Uf_h3qKf5II/AAAAAAAAJuk/cj3bwBq4BqY/s1600/Evelina-50.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="http://4.bp.blogspot.com/-D09imEUovTA/Uf_h3qKf5II/AAAAAAAAJuk/cj3bwBq4BqY/s320/Evelina-50.jpg" width="213" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-6-k_5Kh0A7o/Uf_iHKxUdDI/AAAAAAAAJus/9ljMQTVMrFA/s1600/Irina-37.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="213" src="http://3.bp.blogspot.com/-6-k_5Kh0A7o/Uf_iHKxUdDI/AAAAAAAAJus/9ljMQTVMrFA/s320/Irina-37.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-2121306467023976102013-04-29T14:17:00.001+02:002013-04-29T14:18:22.159+02:00SinnesintryckIdag var jag på besök på AF igen, för att fortsätta utredning huruvida jag ska orka med att ha jobb. I vilken utsträckning det rör sig om.<br />
Jag är så himla kluven.. Jag älskar att fota. Det är mitt liv. Jag vill inte göra nåt annat. Inte heller vill jag lägga ner det. Men kommer jag orka?<br />
100% kommer jag aldrig orka, så enkelt är det. Orkar jag 25% så småningom så vore det toppen.<br />
<br />
Kanske känns det extra tungt idag, då jag är trött från helgen. Då är min ork så mycket lägre och allt är tufft och motigt.<br />
<br />
Som det låter nu så blir det sjukskrivning för min del efter att arbetslivsintroduktionen är klar. Det minsta man kan ha är ju 25%. Dvs, jobba 25%. Nu klargjorde de ju för mig att jag inte måste jobba alla de procenten, men jag får ju bara pengar från FK på 75%. Beroende på hur mycket det är, så kanske det kan vara värt att gå på 75%, så jag iaf har en liten chans att få jobba lite, när jag kan och orkar.<br />
För som det varit nu så orkar jag knappt 5 timmar i veckan, och det är ju inte direkt mycket om man säger så.<br />
<br />
Iaf så stod vi efter mötet på ICA för lunchinhandling. Iom att jag var så himla trött, dels efter helgen och mötet, och så sov jag inte de 10 timmar jag behöver (suck!).. så slog alla intryck verkligen emot mig.<br />
Stod i kön och funderade över detta. Vet att jag såg en video en gång från en tjej med AS, som överdrev alla ljud som hon hörde från gatan osv. Japp, precis så. ALLA ljud låter lika högt, tar lika mycket fokus.<br />
Jag hörde kundvagnar som slamrade, de här korgarna som klinkade när de släpptes ner på golv eller travades på hög. Barn som grinade en bit bort. Prat kunder emellan, dörrar som öppnas till kyldisken. Bandet till kassan som surrar monotont. Och så ska jag höra vad sambon säger också?!<br />
"Normala" människor kan sålla ut dessa ljud, trycka bort dem och fokusera på det de vill höra. Det kan inte jag. Allt tränger sig på och fyller mitt huvud.<br />
<br />
Så nu sitter jag här framför datorn. Funderar om jag ska gå och lägga mig en stund, eller titta på Netflix och nån serie. Så lite stimuli som möjligt. Så lite olika intryck som möjligt. Film funkar. Sålänge det är lugnt omkring mig. Vilket det är. Sambon jobbar och katterna, ja, de brukar vila med mig när jag är trött.<br />
<br />
Bjuder på en liten vårbild som jag tog i förrgår.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-Kh9WzbU--OU/UX5k2iMJ64I/AAAAAAAAIPY/tNnnFAsEzEY/s1600/IMG_3581.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="265" src="http://2.bp.blogspot.com/-Kh9WzbU--OU/UX5k2iMJ64I/AAAAAAAAIPY/tNnnFAsEzEY/s400/IMG_3581.jpg" width="400" /></a></div>
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-50180958692199855842013-04-27T13:31:00.001+02:002013-04-27T13:31:22.629+02:00Att bli vuxen - del 2Det tog många år att bygga upp mig själv. Jag gick igenom diverse diagnoser under åren innan jag slutligen fick Asperger.<br />
<br />
Men är jag vuxen för det? ;)<br />
I helgen fyllde jag 30, så i teorin har jag väl varit vuxen länge. Och ibland känner jag mig gammal och vis, och ibland väldigt barnslig och ologisk..<br />
Mitt liv har funkat ibland och varit riktigt kaotiskt emellanåt. Det är väl först nu de sista åren som saker och ting flyter på.<br />
<br />
Att gå utan diagnos, flytta hemifrån och plötsligt ta ansvar, funkar inte riktigt. Det om något borde ha varit en anledning att inse att något inte riktigt stod rätt till. Men vi trodde ju jag bara var deprimerad, hade ångest, social fobi etc.<br />
Jag bodde ihop men en som inte heller mådde så himla bra, och tillsammans funkade ingenting för oss. Vi levde på soc. Jag var väl den som tappert försökte göra matlistor och handla. Men mitt pengaseende är inte riktigt perfekt, och jag behöver någon som stoppar mig ibland, och hjälper mig styra upp mitt tänkande.<br />
Mat fick vi ju på bordet, vi svalt inte. Däremot tog pengarna slut alldeles för fort och mina föräldrar fick hjälpa till alldeles för ofta. Vill inte ens tänka på hur mycket de har hjälpt mig ekonomiskt under åren.. Det finns ingen möjlighet för mig att någonsin kunna betala tillbaka de summorna det troligtvis handlar om.<br />
<br />
Jag har nog tidigare nämnt att jag har svårt att hantera mat när jag mår dåligt, och speciellt innan min diagnos, så var det mycket mat som hägrade. Jag hängde upp mig på viss sorts mat osv. Mot slutet hade jag iaf min nuvarande sambo som satte stopp, men då fanns det ingen. Så pengarna rann genom fingrarna, det blev alldeles för mycket dålig mat, ingen motion och ja.. måendet var verkligen inte bra.<br />
Här hade jag verkligen behövt min diagnos. Med rätt hjälp, rätt stöd hade jag kunnat förhindra så mycket dåligt mående.<br />
<br />
Städning funkade inte heller. Jag orkade inte och KUNDE inte städa. Jag visste inte hur. Eller jo, jag visste hur i teorin, men jag kunde inte omvandla det till praktik. Vart man skulle börja osv. Jag började i mitten, hoppade sen runt överallt, tills det blev ännu mer kaos och jag gav upp.<br />
Matrester låg kvar i diskhon och stank.. Det här är riktigt pinsamt att skriva om, men det känns viktigt!<br />När vi skulle få besök så panikstädade jag, sov ingenting under natten för att få någon sorts ordning runt omkring. Ibland fick jag skicka det sista in i ugnen där det inte syntes..<br />
Min ena syster kom på oväntat besök en dag. Inte bra.. Det var riktigt jäkla stökigt, och äckligt överallt. Bordet i köket var fullt med tallrikar och dylikt, odiskat såklart. Att hon kunde hålla minen fattar jag inte.. Jag såg ju själv hur rörigt det var. Men jag kunde inte göra nåt åt det. Den ångesten var jobbig.. Att låta någon se röran.<br />
<br />
Idag har jag rätt stöd och hjälp, och jag trivs där jag bor! Det gör städning mycket lättare. Jag har lärt mig hantera pengar, typ. Det faller ibland ändå, men vi har aldrig slut på pengar innan månaden är slut iaf. ;)<br />I dag anser jag mig själv vuxen. Jag klarar av hem, djur, ekonomi och mig själv framför allt! Det får komma gäster som inte hört av sig innan. Det kanske är lite damm och kattsand på golven, det får de stå ut med. Katterna dammar ner på en dag när de röjer runt. Det kanske rent av står nån kastrull framme från gårdagens middag. Lite tidningar på bordet. Men det är rent, det går att gå på golven, det ligger inte geggiga matrester i diskhon och jag måste inte vara uppe en hel natt för att städa inför besök. Det går på nån timme dagen innan eller samma dag numera. För det är generellt rent. :)<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-33503347447226296702013-04-26T00:12:00.000+02:002013-04-26T00:12:18.590+02:00Att bli vuxenÄven om man inte tror det som barn, så hamnar man snart där ändå. I vuxenlandet.<br />
Det är läskigt, främmande och rent kaotiskt. Allra helst för oss aspergare som är vana vid vår trygghet och rutiner.<br />
<br />
Mina år som barn och tonåring funkade ju faktiskt rätt bra ändå, som ni fått läsa. Jag var trygg, även fast jag inte alltid mådde bäst. Jag hade stöd från min familj, även om de inte alltid förstod varför jag var så annorlunda.<br />
Men så slutade jag gymnasiet, och med det flyttade jag hemifrån. Jag hade skaffat pojkvän i dalarna och hade sökt in på högskola där uppe. Under sommaren kom beskedet att jag också kommit in, och lyckan var total! Äntligen vuxen, tänkte jag då! SÅ underbart!<br />
Egen lägenhet, sambo och plugg! Toppen!<br />
<br />
Första veckan gick ok. Jag kände mig extremt malplacerad på skolan, det var ett helt annat tempo och inlärningssätt än vad jag var van vid. Och ämnet visade sig ha varit väldigt missvisande i ansökningarna. Dock var jag långt ifrån ensam, så man startade rätt snart en "ny" kurs för oss som hade valt annorlunda. Det var jätteroligt, till en början.<br />
3 veckor in i skolan så började jag må fasligt dåligt. Ont i magen och mådde illa. Trodde jag hade reagerat på kinamaten vi ätit någon dag tidigare. Men det blev inte bättre. Bara tvärt om.<br />
Jag fick lite panik och ringde till mina föräldrar på natten, minns jag. Som inte var hemma, och kom hem alldeles för sent för att vilja ringa tillbaka. Då var jag lite rädd. Hade jätteont, kräktes och kunde inte sitta upp, och feber.<br />
In på akuten dagen efter. Blindtarmen!<br />
<br />Så det blev operation direkt. Det var nära att den hade spruckit tydligen.<br />Jag reagerar inte särskilt bra på operationer, och min återhämtning varade i nästan 2 veckor, när andra blindtarmsopererade får åka hem dagen efter utan direkta besvär.<br />Jag låg och kräktes, hade jätteont och hög feber..<br />
När jag väl kom hem så hade jag fortfarande extremt ont, kräktes iaf inte längre, men kunde knappt sitta upp och absolut inte gå till skolan.<br /><br />Jag isolerades under flera månader, då min återhämtning tog nära 4 månader! DÅ först kunde jag börja röra mig. Såhär i efterhand inser jag att något måste ju ha gått fel! Jag borde ha åkt tillbaka och få hjälp. Sådär länge ska man inte må dåligt efter en rutinoperation.<br />
<br />
I min skörhet så började jag utveckla social fobi och ångest. Jag klarade inte att åka buss ner till centrum själv. Kunde inte gå och handla på egen hand, och absolut inte gå tillbaka till skolan. Jag hoppade av..<br />
<br />
Jag var tillbaka en dag, men kände mig bara ivägen. Ingen pratade med mig, såg ens åt mig, och jag ville bara bort bort..<br />
<br />
Där krashade mitt liv, kan man säga. Förr eller senare hade det skett ändå, men sjukdomen snabbade på det hela. Där kan jag väl säga att om jag hade haft en diagnos redan, så hade det här inte skett. Det här var resultatet som odiagnoserad gå från en trygg rutinerad vardag, till fullkomligt kaos.<br />
<br />
Mer imorgon.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-9221358494834566412013-04-15T22:20:00.002+02:002013-04-15T22:32:05.693+02:00Tonåren..Jag var aldrig den där typiska tonåringen. Rebell var jag aldrig. Smög aldrig ut sent på kvällarna för att festa med kompisar, eller kom hem för sent.<br />
Nu bodde vi ju mitt ute i ingenstans, så att smyga ut om natten skulle inte ge många roliga fester, om man inte räknar in vildsvinen då.<br />
Men jag ville inte heller.<br />
<br />
Jag var nog en rätt lugn tonåring. Iaf utåt. Jag hade mina aktiviteter som jag åkte på. Jag var med i UNF (ungdomens nykterhetsförbund) där jag hade flertalet vänner som jag umgicks med. Där kände jag någon form av samhörighet med andra. Vi hade roligt, utan att bryta mot lagar och regler. Något som passade mig utmärkt.<br />
Men innåt var det mer kaos. Jag mådde ofta dåligt, kände mig ledsen av ingen anledning. Jag var alltid alltid trött. Såhär i efterhand så förstår jag ju att min kropp inte orkade med alla intryck. Skolan tog sin energi, att det inte fanns något över när jag väl kom hem efter den.<br />
Mina föräldrar ansåg mig lite oartig och ohyffsad som inte ville fika med dem på kvällarna. Jag ville bara stänga om mig i mitt rum, koppla av, läsa, lyssna på musik och bara stänga av all kontakt. Min hjärna orkade inte mer. Det var min återhämtningstid. Och den skulle gå till läxor..<br />
Kanske inte är så underligt att läxor lästes allt för sent, ibland rent av på morgonen i bussen till skolan. Men ändå klarade jag skolan med ok betyg. Egentligen rätt ofattbart..<br />
<br />
Tidiga tonåren spenderade jag ofta sjuk på riktigt. Under 14-15 års åldern så fick jag återkommande bihålsinflammation. Det var så illa att jag under en längre period hade det en gång i månaden. Tills slut började ju klasskamrater och lärare fundera. Men ja, jag var sjuk. Läkare och mina föräldrar kunde ju intyga det.<br />
Kanske försökte min kropp säga ifrån redan då? Ge mig lite andrum.. Men det blev ju inte direkt bättre när man halkade efter i skolan.<br />
<br />
Ser jag tillbaka på min tonårsperiod så ser jag mig själv som surmulen. Lite grinig och bitter. Iaf hemma. För det var där jag laddade batterierna. Så där orkade jag inte hålla upp masken och vara glad och trevlig.<br />
<br />
Lite lustigt egentligen. Temat tonåring kom upp nu förra veckan på npfbloggarna. (Jag är bara lite sen.)<br />
Den här helgen fyller jag 30! Jag känner mig mer som 20 dock.. Jag förlorade så många år när jag mådde som sämst. Jag är liksom kvar där mentalt tror jag.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-KKqO3VFHJbA/UWxiaJzCeoI/AAAAAAAAIAs/oUfhp_JDq9k/s1600/Untitled-4.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="http://2.bp.blogspot.com/-KKqO3VFHJbA/UWxiaJzCeoI/AAAAAAAAIAs/oUfhp_JDq9k/s320/Untitled-4.jpg" width="230" /></a></div>
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-aRj3elmEq9M/UWxiaEvPYgI/AAAAAAAAIAw/lItADuyzb-M/s1600/Untitled-5.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img border="0" height="320" src="http://2.bp.blogspot.com/-aRj3elmEq9M/UWxiaEvPYgI/AAAAAAAAIAw/lItADuyzb-M/s320/Untitled-5.jpg" width="206" /></a><br />
<br />
Lite osäker på hur gammal jag är på dessa kort här ovan. Med tanke på längden på håret till höger, så tippar jag på 14 där och 15-16 på bilden till vänster.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-KfHQcouuinU/UWxiuY-e82I/AAAAAAAAIA8/o-Y1V8jeUg4/s1600/liten.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="265" src="http://3.bp.blogspot.com/-KfHQcouuinU/UWxiuY-e82I/AAAAAAAAIA8/o-Y1V8jeUg4/s400/liten.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Och så bild från igår faktiskt. En viss likhet ändå. ;)<br />
En rolig anektok är att bilden högst upp till vänster, där har jag permanentat håret (flätade håret innan på den andra bilden till höger), men de där lockarna kom på riktigt sen när jag var lite drygt 20 år. Plötsligt hade jag korkskruvar! De har dock försvunnit igen verkar det som... Nu hennar jag mitt hår, och det rakar ut håret något tyvärr.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-23688294710263324282013-03-21T15:50:00.003+01:002013-03-21T15:50:48.347+01:00Igen!Blev inbjuden igen till ett infotek. Denna gång i Knivsta. Blir jag och Ann igen. Känns bra, henne känner jag ju liksom. ;)<br />Tycker det är så väldigt roligt att få prata om Asperger, och responsen man får. Folk är ju uppriktigt nyfikna och undrar. Och det är ju bättre att de får ställa alla dumma frågor, än att de går och tror helt fel saker.<br />
<br />
Så den 4:e April är det dags igen i Knivsta.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-28451786506105662902013-03-18T18:58:00.000+01:002013-03-18T18:58:16.713+01:00ÅterhämtningDet är inte förrän idag som jag börjar känna mig någotsånär tillbaka på banan igen. En halv vecka, nästan en hel! Det ska ju inte behöva vara så, tycker man.. men vad ska man göra.<br />Helt matt torsdag och fredag. Lördag hade vi lite besök, vilket funkade, men var helt utslagen igen på söndag och sov mer eller mindre hela dagen..<br /><br />Det är verkligen jobbigt när det blir såhär. Men samtidigt kan jag inte bara hoppa över alla saker som gör mig trött heller. Då blir jag bara ledsen och deprimerad.<br />
<br />
Var på samtal idag hos en arbetspsykolog för att diskutera utförsäkringen som sker nu. Först tyckte hon att man ser ju inte på mig att jag har Asperger. Men efter allt jag berättade, så förstod hon. Och höll absolut med om att det syns sällan, och speciellt på oss tjejer. Vi är duktiga på att gömma våra svårigheter, och lider i efteråt..<br />
<br />
I vilket fall så är planen att INTE sätta ut mig på några diverse praktikplatser, vilket är en stor lättnad. Det tyckte iofs inte arbetsförmedlingen eller försäkringskassan heller, att vi skulle göra, men skönt att ha ytterligare en.<br />Förklarade att jag har kämpat så de senaste 2 åren, för att komma dit jag är idag. Och skulle jag då ha en vanlig praktikplats, även om det innebar typ fotoaffär. Så skulle det troligtvis slå omkull mig totalt. Jag fixar inte sånt. Jag måste få ordna mina egna tider, kunna sätta stopp när det inte fungerar osv.<br />Med företaget så ser jag ju till, oftast, att jag har några dagar emellan aktiviteter, för återhämtning, och gärna innan också, för laddning inför. Annars funkar det inte.<br />
Men det har tagit mig 2 år och hårt kämpande att komma hit.<br />Det tyckte hon vi skulle ta vara på. Att inte förstöra det arbete jag lagt ut nu. Så skulle jag kunna jobba 50% med företaget, så är ju det toppen. Men vi får nog vara glada om det funkar 25% i några år framöver.<br />
Sen kommer ju problemet med att hitta kunder för de procenten som jag nu ska jobba..<br />
<br />
<br />
I lördags fotade jag en gammal klasskompis små barn! Hon vann min tävling jag hade förut, så nu var det dags.<br />Bjuder på en bild på Minou.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-hkfnaTYJgz0/UUdVsIMIQqI/AAAAAAAAH98/j6vvnYxT_xI/s1600/nlogg.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-hkfnaTYJgz0/UUdVsIMIQqI/AAAAAAAAH98/j6vvnYxT_xI/s1600/nlogg.jpg" /></a></div>
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-53595525368698964162013-03-14T23:47:00.002+01:002013-03-14T23:47:37.967+01:00FöreläsningenFortfarande otroligt trött.<br />Igår var en lång dag. Självvald förstås.<br />
<br />
Började gårdagen med att åka in till Uppsala med min kontaktperson. Det var länge sen och det var roligt att få åka ifrån "byn" lite. Bara strosa och kika i affärer och äta lite gott.<br />
Åkte med min syster därifrån, direkt till Gimo där infotekskvällen skulle vara. Uj, så stressad jag blev när vi väl kom dit!<br /><br />Inte det att jag var stressad inför själva grejen, med folk och allt. Utan för att jag skulle äta.. och det började komma in folk! DET stressade mig mest. Men det gick bra.<br />
När vi väl satt oss ner framför alla, då sög det till lite i magen, men det gick snabbt över.<br />
<br />
Det är ett rätt bra upplägg dessa kvällar, med en psykolog som pratar, ställer frågor till oss. Det gör det något lättare att veta vad man ska säga. ;) Nog för att jag inte hade några problem att få det jag ville få sagt, sagt. Den där timmen gick på tok för snabbt!<br />Men intresset var stort. Det var 40 anmälda, osäker hur många som faktiskt var där. Stor blandning ändå. Det var habliteringen i Östhammar, lärare, kurator etc från gymnasiet, andra som jobbar inom boendeenheter, och ett par med diagnosen själva.<br />Vi fick otroligt mycket beröm av alla, och det gör det hela så värt det. De sa att de hade lärt sig massor med nytt, och det var ju därför vi var där. Iaf några till som lärt sig liite mer om vad diagnosen innebär.<br />
<br />
Dock gav det mersmak. Jag vill fortsätta med det här. Föreläsa på riktigt om diagnosen. Utifrån min erfarenhet förstås, min uppväxt, skolgång etc. Pusha för hur svårt det är att SE om någon har en diagnos, speciellt vi tjejer. Att psykologer inte bara kan avfärda en orolig människa som vill göra en utredning, med idiotiska påhitt som att man inte har "aspergerblicken", eller inte pratar monotont.. Det gör mig arg, och något jag vill kämpa för mer!Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-29440026262910042282013-03-05T19:08:00.003+01:002013-03-05T19:08:33.821+01:00Föredrag om AspergerDen 13 mars kl 18-20, så kommer infoteket hålla i en infotekskafe med ämnet Asperger.<br />Vi är två tjejer, så jag och en till, som kommer vara där och berätta hur våra liv med Asperger ser ut. Troligen är våra liv rätt olika. Precis som alla andras!<br />
<br />
<a href="http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Evenemang/Infotekskafe/Att-leva-med-Aspergers-syndrom/" target="_blank">Plats är Bruksgymnasiet i Gimo.</a>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-44540595192355519612013-02-27T11:48:00.001+01:002013-02-27T11:48:36.657+01:00Tema: KostMat är ofta ett problem om man har en autistisk diagnos. Endel äter bara köttbullar, andra äter mer varierat. Men det som ofta är lika för alla, är att man har någon konstitens som bara inte funkar.<br />
<br />
För mig finns det ett par saker som inte går att äta, hur mycket jag än vill.<br /><b>Potatismos.</b> BLÄ! Nej hu.. bara tanken på det. Det är absolut konsistensen. Det är liksom som klister i munnen. Inget motstånd. Och egengjord har klumpar, ännu värre!<br />
Däremot funkar ju glass, men det är väl sött, så det funkar. ;) Eller så är det för att potatismos är nånstans emellan fast och flytande. Nåt mellanting.<br />
<br />
Annars äter jag nog mer än mina medautister faktiskt. Det finns de som har långa listor på sånt de inte äter. Jag är något lättare där. Fast ibland känns det motigt förstås.<br /><b>Sill</b> har jag också svårt för ibland. Det går bra 2 gånger per år. Jul och midsommar. Och det måste vara abbas, ingen billigare sort. Och jag kan bara äta ett par bitar, sen blir det för mycket. Jag gillar ju smaken, men inte riktigt konstistensen. Likadant med kallrökt/varmrökt lax. Funkar i mindre mängder.<br />
<b>Pateér</b> funkar inte heller. Antar att jag vill ha lite mer tuggmotstånd.<br />
<br />
Som liten tror jag att jag åt det mesta dock. Åt inte grönsaker, tomater allra helst. Eller vitlök. Men pepparrot gick super!<br />Sen blev jag lite äldre, testade, gillade och blev allergisk mot tomat.. Suck!<br />Det är bättre igen dock. Korsallergi från pollen.<br />
<br />
Många vuxna tycker att man fånar sig när man inte tycker om något. Att man ska äta ändå, eller iaf testa lite. Men för oss med dessa matproblem så är det värre än bara "tycker inte om". Det FUNKAR inte att äta. Det kväljer sig i halsen på en.<br />
Dock är det ju svårt, om det är ett odiagnoserat barn. Hur gör man då? Hur gör man för att veta om det bara är ovilja eller det inte funkar alls?<br />
<br />
Mat för mig har snarare varit ett problem åt andra hållet. Många autister äter nästan ingenting. Jag äter för mycket. Mat är ett problem, men inte på det sättet som för andra. Jag blir lätt väldigt fokuserad på en maträtt.<br />Det här var mycket mer när jag mådde sämre, idag har jag bättre kontroll över det. Men innan diagnosen var det nästan omöjligt. Jag kunde bli så fokuserad på en maträtt att jag inte kunde äta nåt annat. Jag svalt hellre då. Inte så bra.. Det slutade ju sällan i svält om man säger så.<br />Det här innebar att jag ofta åt fel mat, för mycket, för ofta. Det funkar liksom inte att bli fokuserad på pizza 3 dagar i veckan.<br />
Sen jag fick diagnosen så funkar det mycket bättre. Jag mådde dels bättre psykiskt och jag hade större förståelse för vad som faktiskt hände med mig.<br />
Idag händer det här ytterst sällan. Dels har jag varit duktig och gått ner i vikt, vilket motiverar, och dels behöver jag inte den fokuseringen längre.<br />
Men visst märker jag av det ibland. Har det varit långa dagar, mycket jobb etc, så är min tröskel mycket lägre och det är så mycket lättare att falla tillbaka i fokuseringen. Nu har jag inte ätit en pizza sen september förra året, det finns annan god mat man kan vilja ha när man mår dåligt. Mat som är lite bättre.<br />
<br />
Men lätt. Det är det inte alltid.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?fref=ts" target="_blank">Vill du läsa mer om kost och autister?</a>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-21542922071543086542013-02-19T15:41:00.000+01:002013-02-19T15:41:02.795+01:00StädningTänk så olika det kan vara. Jag har skitsvårt för att städa. Att hålla rent är ett stort moment för mig. Sen vi flyttade till huset så har det gått mycket lättare.<br />Det är mycket lättare att hitta motivation till att städa när man trivs där man bor!<br />Här vill jag att det ska vara rent och fint, för jag älskar vårt lilla hus. =)<br /><br />Dessutom underlättar det med lite mer yta så inte allt står på varandra och ser stökigt ut. Det ser redan renare ut när det är mer plats överallt. När man som en liten detalj, eller rätt stor, inte behöva ha datorerna i vardagsrummet. Utan vardagsrummet får vara just tv-rum, enbart.<br />
<br />
Idag har jag gått från Ica, skottat snö, dammsugit och tvättat golv (bara det något jag gjort i huset fler gånger än jag gjort i hela mitt liv!), och bakar bröd.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-23197381362130813732013-02-14T13:50:00.000+01:002013-02-14T13:50:06.627+01:00Tema: KommunikationJag vet. Det har varit lite tyst härifrån. Jag har känt mig så hängig, inte orkat nåt..Så får man ork 2 dagar och gör ALLT.. nästan iaf.<br />
<br />
Det här med att kommunicera är ett problem jag stöter på vardagligen. Jag pratar med folk, tycker mig förstå vad de menar, men efteråt är jag helt ställd. HUR menade de? Om sambon är med är det lätt hänt att han förklarar vad som egentligen sas och jag känner mig fånig..<br />
<br />
När jag skulle sova igår så slog det mig dumt det här är egentligen. HUR kan jag INTE förstå vad som sägs? Någon kan säga en mening till mig, och jag misstolkar och missförstår. Varför ska det vara så svårt egentligen?<br />
Är det inte underligt att vi tänker på ett helt annat sätt, så vi tolkar saker annorlunda? Jag är inte så att jag tar saker jättebokstavligt. Säger någon åt mig att "ta dörren med dig när du går", så fattar jag att det är ett talesätt för att stänga dörren.<br />Däremot finns det säkerligen andra talesätt som jag inte förstår och tolkar ordagrant.. Sånna som man inte är van att höra. De vanligaste har man ju hört hela sin uppväxt, och fått inpräntad vad de verkligen betyder.<br />
<br />
Kommunikation är dock inte bara det talande ordet, utan även kroppsspråk och mimik. Det är jag otroligt dålig på.. Jag har inget riktigt kroppsspråk själv, därför har jag väldigt svårt att tolka andras. Jag förstår det allra klaraste, men de mer subtila har jag väldigt svårt för. Se trött ut och se deprimerad ut, har jag svårt att skilja på t.ex.<br />
Ibland har jag svårt att tolka ironi.. vilket kan bli pinsamt. Det funkar med personer jag känner, där jag vet hur de är när de är ironiska. Men främmande människor som är ironiska, blir oftast bara fel. Däremot kan jag själv vara ironisk. För jag förstår ju vad det är, jag har bara svårt att förstå när någon är det ibland.<br />
<br />
Jag tittar väldigt sällan folk i ögonen, vilket gör att jag missar mycket kommunikation även där. Därför händer det ibland att jag kan fortsätta prata om sånt, som egentligen är helt ointressant för personen ifråga, och denna visar det med sitt kroppsspråk. Men iom att jag missar det.. Ja ni förstår.<br />
<br />
Allt detta blir mycket svårare om jag är trött fysiskt/psykiskt. Då misstolkar jag mer än vanligt.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?fref=ts" target="_blank">Läs om andras upplevelser.</a>Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-40294946412054426182013-01-30T20:52:00.001+01:002013-01-30T20:52:34.011+01:00Tema: FörebilderDet här med förebilder är ju intressant egentligen både för NT och autistiska, eller hur?<br />
Jag har alltid haft ett par förebilder genom livet.<br />
Som väldigt liten, mellan 7-10 typ, så var det storebror. Av någon anledning var han det coolaste som fanns. Jag skulle absolut bli som han när jag blev stor. Ville bli elektriker för att han var det osv. Sen att jag och elektronik inte alltid går ihop.. Det insåg jag först senare i livet. ;)<br />
<br />
På äldre dar har jag fler förebilder, på olika delar. Alla mina syskon är förebilder. De har ju lyckats med sina liv. De har jobb, barn, familj etc. Och de är underbara människor.<br />
Men jag har även en aspergerförebild. Adam Young, heter han och är artist. Hans "band" heter Owl City. Han inspirerar mig något oerhört. Trots sitt funktionshinder så turnerar han, är aktiv och gör det han blir lycklig av. Det ger mig hopp att jag ska orka.<br />
<br />
Det finns fler personer jag ser upp till och får inspiration ifrån, men jag kan inte nämna alla. =)<br />
En dag kanske jag kan vara förebild för någon. Tänk! Då har jag nått ett mål. ;)<br /><br />När jag var tonåring så var jag aktiv UNF:are, dvs nykterist och aktiv i nykterhetsförbundet. Vi hade mycket roligt och jag minns (appråpå temat) en sommar då jag var ledare för barn under ett par dagar. Det fanns en liten pojke,eller liten, han var väl 10-11 år, som aktivt testade vårt tålamod och våra gränser. Men vi stod på oss och jag tom fick ta iväg honom och prata allvarligt om hur man beter sig. (Hah, jag liksom!) Iaf, mot slutet av dagarna så hade han testat oss klart och ska absolut utse mig som veckans ledare, så bra tyckte han om mig! Måste ju ha gjort nåt bra då. =)<br /><br />
Jag kämpar vidare med mitt företag, och hoppas att jag en dag kommer så långt att jag kan livnära mig någotlunda på det iaf, och att andra aspisar eller andra funktionshinder, ska kunna se mig som en förebild att det GÅR att ha ett roligt jobb fast man inte är "normal".<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?fref=ts" target="_blank">Läs mer om vårt tema.</a><br />
<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-64603225147635138312013-01-14T23:44:00.003+01:002013-01-14T23:44:48.653+01:00Tema: Asperger i media<i>Denna vecka handlar det om Asperger i media. <a href="https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914" target="_blank">Läs fler bidrag.</a></i><br />
<br />
Jag blir oftast förbannad när jag läser om Asperger i media. De har ofta en väldigt förvriden bild av diagnosen, och allt för ofta får diagnosen skulden för det hemska som människan bakom har gjort.<br />Det finns ett otalt nummer av liknande fall. Ni minns väl han den unge pojken som dödade 3 st i sin familj? Han hade asperger.. De fick det att låta som att det var pga aspergern han utförde morden. Tack och lov fick folk nog och sa till på skarpen. För dagen efter kom intervjuer från olika läkare inom ämnet som förklarade vad autism faktiskt är och att det är otroligt ovanligt att människor med den diagnosen skadar andra.<br />
<br />
Sen har vi lokföraren Torolf. Han har kört lok i herrans många år. Så fick han äntligen sin aspergerdiagnos. Och vad händer? Jo han förlorar jobbet!! Pga diagnosen! Han har kört prickfritt under alla år och bara för att han får ett namn på sitt beteende så får han sparken? Transportstyrelsen anser att han inte är kapabel?<br />Vad är det för dumheter? Och vad ger det för signaler till omvärlden om vårt funktionshinder?<br />
Torolf tog faller till domstol som fick transportstyrelsen att ge honom dispens. Vilket betyder att han har specialtillåtelse att få köra tåg.<br />Bra för honom, men fy för oss andra! För det betyder fortfarande att de anser att vi med diagnosen rakt av inte är lämpliga för vissa jobb.<br />Och absolut. Endel av oss passar inte alls med endel jobb. Det beror så på vilken grad av diagnosen man har. Så vitt jag förstår så tillhör Torolf den delen av oss som förvisso har problem av sitt funktionshinder, men fortfarande klarar av att ha en normal vardag.<br /><br />Såhär skrev transportstyrelsen om fallet.<br /><span style="background-color: white; color: #333333; line-height: 20.03125px;"><span style="font-family: inherit;">"neuropsykiatriska tillstånd med kognitiva funktionsnedsättningar inte är förenliga med arbetsuppgifter av betydelse för trafiksäkerheten"</span></span><br />
Vad betyder det? Att vi inte går att lita på? Vad de skriver är att vi med Asperger inte är att lita på för trafiksäkerheten när vi kör andra människor.<br />Blir så arg så jag kokar!<br />
<br />
<a href="http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1209081-blev-av-med-jobbet-som-lokforare-efter-diagnos" target="_blank">Här kan ni läsa artikeln om Torolf.</a> Eller ja, en av dem.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-53811181190365485072013-01-07T22:01:00.003+01:002013-01-07T22:01:45.054+01:00Heltidsarbete är inget för mig..I helgen befann jag mig i Rasbo på Fräsets utställning. Katter såklart!<br />Det var intensivt som vanligt och mycket prat med både gamla och nya människor. Det är alltid roligt, men jag blir SÅ trött efteråt..<br />
Vi somnade väl vid 11-12 igår natt och gick upp 9.30. Sambon satt i soffan och spelade lite och jag satt bredvid och tittade. Orkade inget annat.. och inte ens det! Somnade flera gånger.<br />
Så när han åkt till jobbet så gick jag och la mig och sov i 2 timmar till.<br />
Sen var jag väl relativt vaken, men helt slut psykiskt.<br /><br />
Bjuder på ett litet utval av vad jag fick fota! Här är några av katterna.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-3CwMtsHdLiA/UOs3fIJAKII/AAAAAAAAHxk/VHxmlCNQNOg/s1600/blogg2.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://3.bp.blogspot.com/-3CwMtsHdLiA/UOs3fIJAKII/AAAAAAAAHxk/VHxmlCNQNOg/s1600/blogg2.jpg" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://1.bp.blogspot.com/-8e-3GdThzlY/UOs3fd9v8VI/AAAAAAAAHxo/mK3Gjzl3ofU/s1600/blogg3.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://1.bp.blogspot.com/-8e-3GdThzlY/UOs3fd9v8VI/AAAAAAAAHxo/mK3Gjzl3ofU/s1600/blogg3.jpg" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://1.bp.blogspot.com/-mY42vOC5vGI/UOs3exugYlI/AAAAAAAAHxg/SSKmsUcp-oQ/s1600/blogg.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://1.bp.blogspot.com/-mY42vOC5vGI/UOs3exugYlI/AAAAAAAAHxg/SSKmsUcp-oQ/s1600/blogg.jpg" /></a></div>
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-4292107439881083162013-01-02T23:59:00.001+01:002013-01-02T23:59:56.877+01:00Relationer: vännerFortsätter på temat jag började skriva om igår. Relationer.<br />
<br />
Jag har alltid haft svårt med vänner. Som barn hade jag alltid ett fåtal omkring mig. Ingen som direkt var superbästis, jag hade svårt att riktigt släppa till och prata om allt. Det var inte förrän i högstadiet som jag fick en riktigt bra vän. Tyvärr gled vi isär lite när jag flyttade från vår stad och långt bort. Men vi hörs ibland, och träffas. Jag kan sakna det vi hade då.<br />
Jag har vänner idag också. Några få. Några bra. Många bekanta, ytliga vänner. Några som jag gärna vill utveckla till bättre vänner och som kanske också kan bli det så småningom.<br />En av mina närmsta vänner bor inte så långt bort, vilket är roligt. Hon har också AS. Det underlättar. ;) Hon förstår hur jag är. Vi vet att det kan gå evigheter innan vi hör av oss, men att ingen av oss menar nåt med det. Att ibland kommer annat bara emellan. Men att vi tänker på varandra ändå.<br />
<br />
Annars har jag så svårt att behålla vänner. Jag har svårt att ta mig för att höra av mig. Maila går väl an, det kan jag göra. Men ringa är så jobbigt.. Så då undviker jag det, och så blir det inte av och så glider man ifrån varandra..<br />
<br />
När jag flyttade efter gymnasiet så förlorade jag massvis med bra vänner. Det ångrar jag idag. Men jag mådde så dåligt då.. jag orkade inte hålla i kontakten. De försökte väl, men orkade inte när jag inte gav nåt tillbaka.. Även fast jag ville. Jag kunde bara inte.<br />
Jag har dem alla på facebook, och jag blir lite ledsen ibland när jag ser att de alla träffas fortfarande och har roligt. Då kan jag känna att jag kunde ha varit med, om jag inte dragit mig undan så.<br />
<br />
Men men. =) Jag HAR ju vänner. Jag är inte helt ensam. De är bara inte så många.<br />
Sen har jag ju mina boendestödjare/kontaktperson som är ovärderliga!<br />
<br />
Ibland har jag saknat vänner man kan bara spontant ta en fika med osv. Men å andra sidan så fixar jag inte sånt..<br />
<br />
Ibland känner jag mig så fånig bland andra. Även mina vänner. Försöker alltid vara bättre än vad jag är. Inte ytligt perfekt. Utan bara bättre. Se ut att må bättre, inte bryr mig om det negativa etc. Sånna saker. Det gör mig nervös att vara så, vilket gör det ännu värre. Då måste jag försöka ännu mer..<br />Det är inget jag gör medvetet. Jag tycker själv jag är avslappnad, men jag är ju inte det. Annars skulle jag inte bli så trött efteråt. För då går luften ur mig.<br />
Det är jobbigt att hela tiden försöka bära upp en normal mask. Släpp den då, kanske ni tycker. Tänk om det vore så enkelt. Den liksom sitter där, men klister. Jag har alltid haft den, sen jag var barn. Den har växt med mig. Så inte bara att ta bort den då.<br />Ibland kan den sjunka undan. När jag riktigt kan slappna av. Med min sambo funkar det, och mina föräldrar. Medans med syskon finns det där, trots att den inte borde.<br />
Det är inget emot någon. Att jag måste använda en mask. Det bara blir så. För jag kan ju inte bryta ihop mitt i allt plötsligt, eller inte orka svara för att jag låser mig.<br />
<br />
Nu blev det mycket text igen!Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-16340465472150873912013-01-01T22:58:00.006+01:002013-01-03T00:00:10.602+01:00Relationer: partnerskapJulen kom och julen gick. Snabbt var det över som vanligt. =) Alltid lika trevligt dock. Jag har dock lite svårt för jul, det blir så mycket stress inför. Men jag överlever.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-WwSMNDw24bM/UONY9W3U7BI/AAAAAAAAHwk/b-I-kh2KxKo/s1600/liten.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://3.bp.blogspot.com/-WwSMNDw24bM/UONY9W3U7BI/AAAAAAAAHwk/b-I-kh2KxKo/s1600/liten.jpg" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Nöjd med julklappar och sånt. Önskade mig mest saker till hemmet och det fick jag. :) Handdukar, trädgårdsbok (nybliven husägare som man är liksom), mm.<br />
<br />
<br />
Veckans tema i<a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?fref=ts" target="_blank"> npf-gruppen</a> är Relationer.<br />
Det här är något jag har lite svårt för, och det kan nog bli lite personligt nu. Så om mamma och pappa läser och tycker det känns jobbigt, så får de väl sluta nu. ;) Men, ni FÅR läsa. Jag lovar. Det jag inte vill berätta, skriver jag inte helt enkelt.<br />
<br />
Det jag tänker på i första hand när relationer nämns, är partnerskap. Jag har ändå haft tur i mitt liv och haft pojkvänner. Mitt längsta förhållande hittills varade i nästan 8 år. Men vi träffades väldigt unga. Jag har 17 och han 15. Men vi höll ihop länge ändå. Av många orsaker som jag inte vill gå in på här, så gick vi isär. Kort därefter träffade jag min nuvarande. Det är 5 år sen. Tiden går fort.<br />
Idag bor han och jag ihop sen 4.5 år, och precis köpt vårt första hus ihop.<br />
Det kan tyckas verka alldeles perfekt. Men ni ska få veta en hemlighet. Jag är INTE perfekt. Långt ifrån. Jag är nog en rätt jobbig människa att leva så tätt inpå. Jag kräver ibland enskildhet, för jag har varit med för många människor för länge. Inte så att jag låser in mig någonstans och sover i gästsängen, men jag blir tråkig, pratar monotont, mer autistisk, trött, lätt deprimerad. Då kan jag vara väldigt frustrerande om man inte har tålamodet med sig.<br />
Det här var värre dock för några år sedan då jag mådde sämre psykiskt. Då fick jag panikattacker för ingenting, låste upp mig på småsaker. Som t.ex så kunde jag bli otroligt jättesugen på en viss sorts mat. Och fick jag inte den så kunde jag inte ens äta nåt annat. Det smakade papper.. Jag har själv svårt att beskriva vad som faktiskt försegick i mitt huvud vid de tillfällena och som utomstående var det nog lätt att tro att jag var extremt bortskämd.<br />
Det här var innan diagnosen. Efter den så kunde jag arbeta mer med dessa låsningar. Samt att de kommer väldigt sällan när jag mår bättre psykiskt.<br />
<br />
Jag har också svårt för beröring. Det här vet jag mina föräldrar också pratade om under intervjuerna vid utredningen. Pappa hade liksom accepterat att jag inte var nån kramig människa helt enkelt. Han berättade att det var som att jag blev alldeles stel som en pinne om man kramade på mig. Och jag tror inte jag var särskilt kramig som barn heller. Dock väldigt mammig.<br />
Just kramar är jättejobbigt för mig. Jag tror det har att göra med kontroll. Jag förlorar kontrollen för jag kan inte helt själv bestämma när man ska släppa. Jag vet inte heller riktigt vad som förväntas av mig. Hur länge ska man kramas, hur hårt osv? Så jag blir nervös och tycker det är obehagligt.<br />
Sen tycker jag faktiskt själva känslan är rätt obehaglig också. Jag känner för mycket fysiskt, så det kan ha nåt med det att göra.<br />
<br />
Tillbaka till parrelationer så ställer ju det här till lite problem ibland. Hur får man ens partner att förstå att man inte ogillar dem när man inte klarar av att kramas? När närhet ibland blir för mycket. När det känns som man nästan får klaustrofobi av en enkel kram?<br />
<br />
Jag kommer nog att skriva mer om relationer. Vänrelationer t.ex. Det är ett kapitel för sig.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-7158871360641462222012-12-23T22:32:00.000+01:002012-12-23T22:32:18.201+01:00RedoNu är vi redo för jul tror jag. Konstigt dock, att ju äldre man blir, ju mindre julkänsla får man? Iaf jag. Det där magiska, det försvann när man flyttade hemifrån i princip.<br />
Blev ingen julgran denna jul heller. Vi hittade en fin i Uppsala som vi kånkade hem. Väl hemma inser vi att vi båda är allergiska.. så det var bara att höra om syrran vi ska fira hos ville ha den. Så nu hoppas vi att vi överlever imorgon bara. ;)<br />
<br />
Janssons är färdig, och julskinkan ska väl in snart. Bra att man har en sambon som gillar att föra vidare traditionen med julskinka på natten. =D<br /><br />God jul på er!!Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-53055423868060682482012-12-17T12:00:00.000+01:002012-12-17T12:00:09.387+01:00MedicineringTemat för v.51 är medicinering. Ett ämne som det kan skrivas massvis om.<br />
<br />
Saken är den att jag ibland känner mig något övermedicinerad.. Men börjar jag titta på min lista så inser jag rätt snart att den blivit mycket mindre sen tidigare år.<br />Innan jag fick min diagnos så hade jag en mycket hög dos av antideppmedicin, Venlafaxin. Tror jag hade 375mg. Daglig dos. Jag mådde sonika inte helt bra nej. Verkligen inte psykiskt. Den dosen hade jag bra länge, flera år. Och jag behövde den. Vi testade (jag och min läkare) att fasa ut den ett par gånger, men resultatet blev detsamma. Jag dippade direkt och blev väldigt mycket mer deprimerad.<br />Någon gång fick jag rådet att bara sluta ta den. GÖR ALDRIG DET! Man mår inte bra.. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. (Näst efter blindtarmen..) Jag skakade, kändes som jag fick stötar i hjärnan, kräktes i en vecka tills jag gav upp och bad om ny dos igen.<br />Jag var inte i skick att sluta ta medicinen heller då. Men det insåg varken jag eller diverse läkare.<br />
<br />
Efter diagnosen började jag må mycket bättre psykiskt och jag började dra ner på dosen. Först till 150mg, sen 75mg. Jag testade lägre, men började där känna mig mer deprimerad. Så jag stannade på 75mg. Idag har jag bytt till en annan sort, cymbalta. Där jag tar lägsta dosen. Mindre mår jag inte bra av, men högre gör ingenting bättre.<br />
Det kan faktiskt vara så att jag helt enkelt har underproduktivitet (heter det så?) av dessa lyckliga ämnen i hjärnan. Att jag behöver ta denna medicin livet ut. Det är ok. Sålänge jag mår bra. Och det gör jag.<br />
<br />
De andra medicinerna jag tar känns inte relevanta till min diagnos, så de utelämnar jag.<br />Egentligen finns det ju ingen medicin "mot" Asperger, eller som fullt ut kan hjälpa oss. Endel har fått pröva ritalin, som normalt sett ges till adhd-diagnoserade, men det är olika från läkare till läkare om de ger utan adhd-diagnos eller inte.<br />
<br />
Jag får lite uppfattningen ibland av att många anser att barn med diagnoser blir övermedicinerade. Att man proppar dem fulla. Jag tror inte det är så svart eller vitt.<br />Det är omöjligt att säga att det är så, eller inte är så. Det finns säkert de barn som får mediciner de inte behöver. Men det betyder inte att alla är överflödiga.<br />Jag skulle inte fixa min vardag utan min medicin, det tror jag inte. Det kan jag säga, eftersom jag försökt flera gånger att bli av med den, men då mår jag dåligt. Så jag har dragit slutsatsen att det är ett tillägg jag behöver i min kropp.<br />Visst skulle jag önska att jag slapp, vem gör inte det? Men nu är det inte så. =)<br /><br /><br /><br />Vill läsa om fler npf-diagnoser så <a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?fref=ts" target="_blank">kolla in här</a>! Där länkas alla som skriver om våra teman.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-11272840878112276532012-12-15T12:06:00.000+01:002012-12-15T12:06:17.032+01:00Snart julLite drygt en vecka kvar till julafton. Och jag har inte fixat alla julklappar än!! Det sista ska, förhoppningsvis, fixas idag.<br />Vi ska också se The Hobbit på bio. =D Yay!<br />
<br />
Klockan är 12, mitt på dagen och det är SÅ mörkt ute! Känns som klockan är mer kväll.. Det är grått och det blåser. Usch..<br />
<br />
Dagen innan Lucia så föddes min andra brorsdotter. 12.12.12, rätt coolt. ;)<br />Träffade lilla Alicia dagen efter, och tog lite kort, såklart!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-PpKHFBl6y00/UMxZY_NlLII/AAAAAAAAHl4/5nMzD9DU94M/s1600/blogg.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://2.bp.blogspot.com/-PpKHFBl6y00/UMxZY_NlLII/AAAAAAAAHl4/5nMzD9DU94M/s1600/blogg.jpg" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Helt ofattbart hur små de är egentligen.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-90692428536324258842012-12-07T16:04:00.000+01:002012-12-07T16:04:10.583+01:00Tema: Traditioner<i>Den här veckan skrivs det om traditioner på npf-bloggarna. Vill du läsa fler bloggar så kika in <a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914" target="_blank">här!</a> </i><br /><br />Traditioner är viktiga. Har jag insett. Julen är bara en högtid. Jag har lite svårt att se skillnad på tradition och rutin. Iaf hos mig. Jularna ska se ut på ett visst sätt, annars blir det fel, och det känns konstigt. Nu brukar vi inte rucka på våra traditioner, vilket är rätt skönt.<br />
Som barn muttrade man alltid lite över att man skulle äta först och SEN julklappar, efteråt. Långt efteråt. Men sanningen är nog den att jag inte hade fixat att ändra det iaf. Det hade blivit fel. Det ska inte vara så! Man SKA längta. Det hörde liksom till. Jag tror jag var rätt nöjd ändå, och inte klagade allt för mycket att man fick vänta? Det hände ju ändå.<br />
<br />
Julskinka. Den ska göras dagen innan julafton. Så man kan provsmaka den på kvällen/natten. Det där var jag mycket noga med som barn. Man fick inte bli klar innan midnatt! Hela grejen var liksom att skåla i julmust och äta en alldeles varm julskinka vid midnatt innan man tassade i säng. (även om jag somnade i soffan jämt..)<br />
Sen man flyttade hemifrån blev det ju inte så mycket sånt. Men jag och sambon gjorde iaf julskinka på det sättet förra året, och tänker banne mig göra så i år också! Sådetså.<br />
<br />
Sen klädde man absolut granen dagen innan. Inte senare och absolut inte tidigare! Sambons traditioner är dock på julmorgonen, så får se hur vi gör iår. ;)<br />
<br />
Nu är jag väl vuxen nog att kunna klara om traditioner bryts och ersätts. Men det måste vara små saker. Allt för stora blir helfel och konstigt. Vet faktiskt inte hur jag skulle reagera..Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-52866398046632567102012-12-06T11:20:00.001+01:002012-12-06T11:20:29.442+01:00KörkortJag har fått mitt körkortstillstånd!! YAY!<br />Ehm.. så tittar man ut. Inte riktigt bästa tiden att börja lära sig köra bil nu.. =(<br />
<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-80011427226977091172012-11-29T14:42:00.001+01:002012-11-29T18:14:17.593+01:00Tema: skola<i style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Vi är ett <a href="http://munderbar.wordpress.com/npf-bloggarnas-temaveckor/" style="color: #13265d; text-decoration: initial;" target="_blank">gäng</a> som skriver om npf diagnoser och som lite då och då har temaveckor. Denna vecka är temat skola efter utredning. Kika in på vår <a href="http://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?fref=ts" target="_blank">fb-sida</a>, där uppdateras det med alla inlägg om de olika ämnena.</i><br />
<i style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Detta var dock förra veckans tema, men jaq har inte hunnit förrän nu.</i><br />
<i style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></i>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Egentligen handlar det om skola efter utredning. Men nu gjordes ju min utredning alldeles försent. Jag hade för länge sen gått ut skolan.<br />Min utredning skedde när jag var 26, 3 år sen. </span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Men jag berätta lite hur det var för mig i skolan och att inte ha någon diagnos.</span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Jag gick inte på dagis eller förskola. På min tid fanns det lekis. Det gick jag på vid 6 års ålder. Det funkade bra, vad jag minns. Men jag kände mig redan då annorlunda. Var nog också väldigt naive. Trodde gott om allt och alla.</span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Det var likadant hela grundskolan. Kände mig alltid väldigt annorlunda, inte alls som alla andra. Jag minns att jag önskade att någon skulle berätta för mig att jag var en utomjording/Alien, eller nåt annat underligt. Det skulle väl kanske kunna förklara bättre varför jag inte var som de andra.</span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Trots det så hade jag kompisar. Jag hade alltid någon att leka med på rasterna, även om jag blev retad av några pojkar ibland. Dock känner jag att de lärare vi hade tog tag i det direkt. Efteråt fick jag veta att den pojken som var jobbigast också hade en diagnos, adhd. Han måste ha haft det väldigt jobbigt han med..</span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Det är ingenting som har gett mig några men dock. Men jag kan förstå att många barn med npf-diagnoser råkar illa ut från andra barn. Är man inte som alla andra så ger man sig på dem..</span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Skolan var dock väldigt jobbig för mig. Jag hade lite svårt på lektionerna, och det funkade bäst när det var uppstyrt med att läraren berättade precis vad vi skulle göra. Alltså funkade faktiskt grundskolan bättre än gymnasiet där det är mer fritt arbete. Något som blir total kaos för mig.</span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Matematik är och har alltid varit min svaga sida. Mitt arbetsminne är ju som det är.. Så i 5:an eller 6:an så fick jag tom lite extrahjälp på lektionerna. </span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Trots att jag hade kompisar, så var jag väldigt ensam. Jag kände mig ensam. Även om jag hade vad jag kallade bästisar, så var de inte mer än kompisar/bekanta iaf. De berättade allt för mig, men jag hade svårt att öppna mig för dem. Inte fullt ut. </span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16px;">Min allra bästa vän, var vår hund Jerry. Han följde mig överallt och jag lekte med honom istället när jag inte hade mina kompisar.<br />Allt bortförklarades lätt med att vi bodde ju mitt på landet, det var svårt att bara gå över och leka med kompisar inne i stan. Det krävdes skjuts etc. </span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Inget jag skyller på någon. Diagnosen "fanns" knappt när jag var liten trots allt. Adhd var relativt nytt och lite konstigt.. </span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Högstadiet var jobbigare. Det blev fler och fler egna arbeten utan lärares direkta inverkan. Jag var sjuk mycket, min kropp orkade väl inte riktigt med all press.</span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Sen så började flickorna komma in i tonåren. Det var fest, bitchighet och bakomryggenprat.. Jag var med grabbarna hellre. Och 2 tjejer, varav en stod mig riktigt nära. De här två tjejerna var lättare än de andra tjejerna. Det var inte lika mycket skitsnack och mer rakt på sak, som pojkarna. Där var det inget snack om saken vad de menade. Det funkade bättre för mig.<br />Jag blev betraktad som en av dem, en pojkflicka i gänget. Fast jag sminkade mig som alla andra tjejer. Ett febrilt försök att passa in i min roll antar jag. </span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Pojkarna tom retades med mig på samma sätt som de gjorde med varandra. Något som förvirrade mig till en början, tills jag fick förklarat för mig att de såg mig som en av dem. :)</span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Jag drömmer ofta om gymnasiet. Även om det var jobbigt, så var det en bättre tid för mig. Jag hade mycket roligt med mitt lilla gäng. Jag kan sakna den tiden, och jag har träffat några av dem för inte så länge sen, vilket kändes lite konstigt. Vi växer alla upp.</span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Min tjejkompis sa att mycket förklarades när jag fick min diagnos och hon fick veta. Och det tror jag också. Mycket kändes som en aha-upplevelse när diagnosen kom. </span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;">Andra som skriver om temat:</span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;"><br /></span></span>
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 12px; line-height: 16px;"><a href="http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.se/2012/11/lite-som-kejsarens-nya-klader.html?spref=fb" target="_blank">Alla har lättheter</a></span></span><br />
<span style="color: #333333; font-family: Verdana, Geneva, sans-serif;"><a href="http://lagomtnormativt.blogspot.se/2012/11/skola-efter-utredning.html" target="_blank">Pusselbiten som inte fick plats</a></span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;"><a href="http://autismeyes.wordpress.com/2012/11/25/tema-skolaforskola-om-att-lata-barnet-bestamma-takten/" target="_blank">Ett öga på autism</a><br /><a href="http://thomas-slutasnusa.blogspot.se/" target="_blank">Skimmer</a><br /><a href="http://mariellejohnsson.wordpress.com/2012/11/22/ett-javligt-negativt-inlagg-om-skolan/" target="_blank">marielles dagbok</a><br /><a href="http://aspergermamma.blogspot.se/2012/11/tema-skolaforskola-efter-utredning.html" target="_blank">aspergermamman</a><br /><a href="http://cariad.blogg.se/2012/november/temavecka-skolaforskola.html" target="_blank">cariad</a></span><br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5527140592398832018.post-81924602768466862402012-11-13T14:52:00.000+01:002012-11-13T14:55:39.329+01:00Studion invigd!Igår fick jag ut lite kartonger från studiorummet så det äntligen blev plats att ställa upp (iaf delar av) studion. Sen lekte jag lite med blixtrarna och tog en Tootsie och en Taiga (inte samtidigt) och gosade lite med dem. De var inte sena att hänga på heller. ;) Gos får man aldrig för mycket av tydligen.<br />
Resultatet:<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-xXT2ylm8v8o/UKJQO2YhoYI/AAAAAAAAHdE/2Qym3n6l8mE/s1600/blogg.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-xXT2ylm8v8o/UKJQO2YhoYI/AAAAAAAAHdE/2Qym3n6l8mE/s1600/blogg.jpg" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Tootsie pussade mig på näsan.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-pbcxqg2rfug/UKJQPrIexlI/AAAAAAAAHdM/gr_zjT_x0aM/s1600/blogg2.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://3.bp.blogspot.com/-pbcxqg2rfug/UKJQPrIexlI/AAAAAAAAHdM/gr_zjT_x0aM/s1600/blogg2.jpg" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
Jag och Taiga. Hon tryckte huvudet mot mig och spann så högt.</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-dXIlQ7kIFxM/UKJQRHxMkKI/AAAAAAAAHdU/r1faPQOln4g/s1600/blogg3.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://2.bp.blogspot.com/-dXIlQ7kIFxM/UKJQRHxMkKI/AAAAAAAAHdU/r1faPQOln4g/s1600/blogg3.jpg" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Tootsiegos, som det brukar se ut. Han hänger på ens axel och trycker sig mot en.<br />
Våre underbara katter.<!--3-->Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/08927460892933560812noreply@blogger.com2