Relationer: vänner

Fortsätter på temat jag började skriva om igår. Relationer.

Jag har alltid haft svårt med vänner. Som barn hade jag alltid ett fåtal omkring mig. Ingen som direkt var superbästis, jag hade svårt att riktigt släppa till och prata om allt. Det var inte förrän i högstadiet som jag fick en riktigt bra vän. Tyvärr gled vi isär lite när jag flyttade från vår stad och långt bort. Men vi hörs ibland, och träffas. Jag kan sakna det vi hade då.
Jag har vänner idag också. Några få. Några bra. Många bekanta, ytliga vänner. Några som jag gärna vill utveckla till bättre vänner och som kanske också kan bli det så småningom.
En av mina närmsta vänner bor inte så långt bort, vilket är roligt. Hon har också AS. Det underlättar. ;) Hon förstår hur jag är. Vi vet att det kan gå evigheter innan vi hör av oss, men att ingen av oss menar nåt med det. Att ibland kommer annat bara emellan. Men att vi tänker på varandra ändå.

Annars har jag så svårt att behålla vänner. Jag har svårt att ta mig för att höra av mig. Maila går väl an, det kan jag göra. Men ringa är så jobbigt.. Så då undviker jag det, och så blir det inte av och så glider man ifrån varandra..

När jag flyttade efter gymnasiet så förlorade jag massvis med bra vänner. Det ångrar jag idag. Men jag mådde så dåligt då.. jag orkade inte hålla i kontakten. De försökte väl, men orkade inte när jag inte gav nåt tillbaka.. Även fast jag ville. Jag kunde bara inte.
Jag har dem alla på facebook, och jag blir lite ledsen ibland när jag ser att de alla träffas fortfarande och har roligt. Då kan jag känna att jag kunde ha varit med, om jag inte dragit mig undan så.

Men men. =) Jag HAR ju vänner. Jag är inte helt ensam. De är bara inte så många.
Sen har jag ju mina boendestödjare/kontaktperson som är ovärderliga!

Ibland har jag saknat vänner man kan bara spontant ta en fika med osv. Men å andra sidan så fixar jag inte sånt..

Ibland känner jag mig så fånig bland andra. Även mina vänner. Försöker alltid vara bättre än vad jag är. Inte ytligt perfekt. Utan bara bättre. Se ut att må bättre, inte bryr mig om det negativa etc. Sånna saker. Det gör mig nervös att vara så, vilket gör det ännu värre. Då måste jag försöka ännu mer..
Det är inget jag gör medvetet. Jag tycker själv jag är avslappnad, men jag är ju inte det. Annars skulle jag inte bli så trött efteråt. För då går luften ur mig.
Det är jobbigt att hela tiden försöka bära upp en normal mask. Släpp den då, kanske ni tycker. Tänk om det vore så enkelt. Den liksom sitter där, men klister. Jag har alltid haft den, sen jag var barn. Den har växt med mig. Så inte bara att ta bort den då.
Ibland kan den sjunka undan. När jag riktigt kan slappna av. Med min sambo funkar det, och mina föräldrar. Medans med syskon finns det där, trots att den inte borde.
Det är inget emot någon. Att jag måste använda en mask. Det bara blir så. För jag kan ju inte bryta ihop mitt i allt plötsligt, eller inte orka svara för att jag låser mig.

Nu blev det mycket text igen!