Min histora (del 2)

(fortsättning från Min historia)

Skoltiden gick ändå rätt bra, med rätt stöd från min familj. Sen kom dagen då jag flyttade hemifrån. Det var då allt krashade. Från att ha ett fungerande liv så blev allt kaos. Jag fixade inte alls att plötsligt vara självständig. Disk stod i traver i köket, jag fick inte till rutinen med att städa alls. Dessutom hade jag då en sambo som var väldigt deprimerad och inte orkade göra nåt heller.
Jag började på högskola, men 4 veckor in i skolan så fick jag blindtarmsinflammation och efter det fixade jag det inte längre. Pga känslig mage så låg jag på sjukhus i över en vecka, och var sängliggandes i 3-4 månader efteråt, pga smärtan. Jag utvecklade stark social fobi och fick terapi och medicin, och jag blev väl "bättre". Men något var fortfarande fel.
Jag flyttade till min hemstad med min dåvarande sambo och fick plusjobb på heltid på ett ålderdomshem, vilket fungerade ett tag pga en snäll chef. Dock orkade jag aldrig jobba en hel vecka, utan jag använde 200% min energi i 3-4 dagar och sen gick det inte längre och jag sjukskrev mig, hade extremt ont i magen och ångest.. I ett år kämpade jag. Sen gick jag in i den berömda väggen, det inser jag nu efteråt. Då kom symptomen som konstant diaree, ruskigt trött och medtagen. Orkade knappt gå pga bristen jag fick av alla diaree etc. Skakade vid ansträngning osv. Man gjorde mängder med tester men hittade ingenting. Ett halvår senare började jag sakta men säkert komma tillbaka fysiskt.
Då hade jag brytit med min sambo och hittat en ny kärlek i Tyskland, dit jag flyttade till vintern. (Det här var 2007 tror jag. Minnet är bra!)
1 år senare flyttade vi tillbaka till Sverige. Språket föll sig inte riktigt för mig och jag kände mig ensam där nere. Min nuvarande sambo tyckte om Sverige så han följde med mig.
Väl här uppe igen började jag må något bättre. Men problematiken fanns ju fortfarande kvar. Jag fick kontakt med en psykolog för att diskutera social fobi igen, varpå han ansåg att jag nog isåfall hade ångestsyndrom och inte social fobi. Riktigt rätt kändes det ändå inte.

I samma veva fick jag en artikel av min äldsta syster. Den handlade om en tjej i min ålder som nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. Jag tänkte att hon ville att jag skulle läsa pga hennes dotter som har diagnosen, men blev rätt paff när jag insåg hur likt mig det här var!
Genast började jag läsa mer. Jag läste artiklar och böcker och gjorde ett rätt bra självtest på internet. Resultatet var högt mot Asperger. Jag tog med mig testet till min psykolog för att ta upp mina nya misstankar. Han tyckte väl jag var lite väl underlig som tyckte jag hade det mesta. ;) Men nu började det faktiskt kännas rätt för en gångs skull.
Jag mailade min syster och berättade nervöst vad jag kommit fram till. Straxt efter fick jag svar att hon redan hade den misstanken och hennes man likaså. Något de tänkt på ett tag nu, men inte riktigt vetat hur de skulle ta upp det. Så hon skickade artiklar och hoppades att jag skulle känna igen mig, vilket jag ju efter ett tag gjorde.
Det kändes skönt att ha henne på min sida, då jag var sjukt nervös över min upptäckt.
Jag tog med mig henne till min psykolog så han fick höra från en nära släkting också, att det inte bara var nåt jag själv funderat på nu. Han skrev iaf en remiss till habliteringen och sedan var det bara att vänta.
1 år senare började min utredning och ja, resultatet vet vi ju nu. Nog har jag Aspergers syndrom alltid. :)
Tänk att jag äntligen skulle hitta rätt diagnos! Skönt är det.
Men visst kan jag vissa dagar vara arg också. Det är jobbigt att veta att man är som man är, och att det inte går att bota. Att alltid veta att man är lite annorlunda. Men på lång sikt (och även kort) så har det stärkt mig att få en diagnos. Jag vet vem jag är nu. Och jag vet min problematik men också mina positiva egenskaper.