Min historia

Jag har kanske inte berättat hur det hela började för mig? Hur kom det sig att jag började fundera på den här diagnosen?

Det hela började för lite mer än ett år sen. Eller ja, egentligen började det ju långt längre än så. Eftersom jag alltid känt mig annorlunda, och så mycket har gått fel i mitt liv, så har jag länge försökt hitta orsaken. Jag har gått igenom det mesta, social fobi (vilket jag iofs hade ett kort tag också.), depressioner, ångestsyndrom, etc etc.
Som barn var jag väldigt försiktig och tystlåten. Enligt min mor och far så var jag rätt jämn. Inga utsvävningar i humöret. Jag var varken överlycklig eller jättearg. Lagom, kan man säga. Jag var väldigt mycket med vuxna och mina äldre syskon så man trodde att jag var som jag var pga det. Jag hade liksom inte så många jämnåriga att umgås med som barn. (Tills det att jag började skolan.)
Under mina första levnadsår så var jag mycket med min mamma som sjöng och spelade med några vänner, så jag åkte alltid med henne sen jag var nyfödd i princip. Ställde väl aldrig till med besvär, utan var lugn och nöjd. Lite lillgammal, berättar mina föräldrar att jag var. Men inte så att det var jobbigt, utan mest bara sött. Men lika där så tänkte de att jag umgicks ju mycket med äldre så det föll väl sig naturligt att jag betedde mig som dem också?
Däremot var jag väldigt ängslig. Fast det kom nog mer när jag börjat skolan. Jag var rädd för mycket. Ett tag hade jag grym fobi mot regnbågar och alf.. Ni vet rymdvarelsen som föll ner genom taket hos en familj och ville äta deras katt. Jag skrek så fort det visades på teve, och min familj fick gå igenom leksakskatalogen innan jag kunde läsa i den. Hade de missat en liten bild så märktes det fort.. för jag gallskrek och kastade tidningen så långt jag kunde!
Regnbågar var minst lika hemskt. Antagligen kom det från barnprogrammet "boktipset". Måste ha blivit skrämd av det, och förknippat det med regnbågar, då han hade en regnbågssoffa bland annat. Jag gallskrek så fort titelmelodin började spelas och jag kunde under flera år inte se åt en regnbåge.. Rätt jobbigt om vi säger så. ;) Speciellt när man iaf är en 7 år.

Jag kunde också under lång tid inte sova själv i min egen säng. Som liten vägrade jag att somna i min säng utan jag var tvungen att somna i soffan för att sen bli bärd upp till min egen säng. Vaknade jag då så skrek jag tills jag knappt kunde andas. Det var väl den enda gången jag riktigt visade extrema känslor. Jag minns att jag länge sov mellan mamma och pappa.. och det dröjde väldigt länge tills jag kunde gå och lägga mig själv, utan att någon satt hos mig tills jag somnat. Och ändå kunde jag komma till dem mitt i natten om jag vaknade. Var säkert en 11-12 tills det fungerade någotlunda. Men då tack vare vår hund som höll mig sällskap tills jag somnat. Kanske tom längre än så.

Hur som så har jag min trygga uppväxt att tacka för att jag inte utmärkte mig mer än jag gjorde trots allt. Och jag tror, och min familj, att om jag inte varit sladdbarn med syskon som snart flyttade hemifrån så att jag fick en massa uppmärksamhet, så hade nog mina problem visat sig tidigare och mer. Bra eller dåligt? Där är jag delad faktiskt.

Jag var också extremt rädd för brandalarm i skolan. Under hela grundskolan så fick mina lärare berätta innan vi skulle ha brandövning så att jag kunde vara hemma den dagen. Likadant om min pappa skulle testa brandalarmet hemma så fick han göra det när jag var ute eller inte hemma. Det var ett ljud jag verkligen inte klarade av.
Jag hade väldigt mycket ont i magen och var orolig om kvällarna innan skolan. Man utredde mig för laktosintollerans, vilket det visade sig att jag var, men jag hade ändå mycket ont, speciellt då på kvällarna. Jag tror att jag helt enkelt var orolig för skoldagen utan att riktigt inse det själv.

(Slut på del 1)