Relationer: partnerskap

Julen kom och julen gick. Snabbt var det över som vanligt. =) Alltid lika trevligt dock. Jag har dock lite svårt för jul, det blir så mycket stress inför. Men jag överlever.

Nöjd med julklappar och sånt. Önskade mig mest saker till hemmet och det fick jag. :) Handdukar, trädgårdsbok (nybliven husägare som man är liksom), mm.


Veckans tema i npf-gruppen är Relationer.
Det här är något jag har lite svårt för, och det kan nog bli lite personligt nu. Så om mamma och pappa läser och tycker det känns jobbigt, så får de väl sluta nu. ;) Men, ni FÅR läsa. Jag lovar. Det jag inte vill berätta, skriver jag inte helt enkelt.

Det jag tänker på i första hand när relationer nämns, är partnerskap. Jag har ändå haft tur i mitt liv och haft pojkvänner. Mitt längsta förhållande hittills varade i nästan 8 år. Men vi träffades väldigt unga. Jag har 17 och han 15. Men vi höll ihop länge ändå. Av många orsaker som jag inte vill gå in på här, så gick vi isär. Kort därefter träffade jag min nuvarande. Det är 5 år sen. Tiden går fort.
Idag bor han och jag ihop sen 4.5 år, och precis köpt vårt första hus ihop.
Det kan tyckas verka alldeles perfekt. Men ni ska få veta en hemlighet. Jag är INTE perfekt. Långt ifrån. Jag är nog en rätt jobbig människa att leva så tätt inpå. Jag kräver ibland enskildhet, för jag har varit med för många människor för länge. Inte så att jag låser in mig någonstans och sover i gästsängen, men jag blir tråkig, pratar monotont, mer autistisk, trött, lätt deprimerad. Då kan jag vara väldigt frustrerande om man inte har tålamodet med sig.
Det här var värre dock för några år sedan då jag mådde sämre psykiskt. Då fick jag panikattacker för ingenting, låste upp mig på småsaker. Som t.ex så kunde jag bli otroligt jättesugen på en viss sorts mat. Och fick jag inte den så kunde jag inte ens äta nåt annat. Det smakade papper.. Jag har själv svårt att beskriva vad som faktiskt försegick i mitt huvud vid de tillfällena och som utomstående var det nog lätt att tro att jag var extremt bortskämd.
Det här var innan diagnosen. Efter den så kunde jag arbeta mer med dessa låsningar. Samt att de kommer väldigt sällan när jag mår bättre psykiskt.

Jag har också svårt för beröring. Det här vet jag mina föräldrar också pratade om under intervjuerna vid utredningen. Pappa hade liksom accepterat att jag inte var nån kramig människa helt enkelt. Han berättade att det var som att jag blev alldeles stel som en pinne om man kramade på mig. Och jag tror inte jag var särskilt kramig som barn heller. Dock väldigt mammig.
Just kramar är jättejobbigt för mig. Jag tror det har att göra med kontroll. Jag förlorar kontrollen för jag kan inte helt själv bestämma när man ska släppa. Jag vet inte heller riktigt vad som förväntas av mig. Hur länge ska man kramas, hur hårt osv? Så jag blir nervös och tycker det är obehagligt.
Sen tycker jag faktiskt själva känslan är rätt obehaglig också. Jag känner för mycket fysiskt, så det kan ha nåt med det att göra.

Tillbaka till parrelationer så ställer ju det här till lite problem ibland. Hur får man ens partner att förstå att man inte ogillar dem när man inte klarar av att kramas? När närhet ibland blir för mycket. När det känns som man nästan får klaustrofobi av en enkel kram?

Jag kommer nog att skriva mer om relationer. Vänrelationer t.ex. Det är ett kapitel för sig.