Det där som kallas missförstånd

Att missförstå och tolka fel är snarare en regel än undantag för oss med Asperger. Det har tagit mig bra länge att inse att jag är rätt duktig på det..
Som barn var det kanske inte lika tydligt som det är idag. Troligtvis så var det inte lika stora saker som jag missförstod, sen hade jag ju alltid en vuxen med mig när jag besökte läkare etc.
Som egen, dvs när jag flyttade hemifrån, tyckte jag i princip allt blev fel. Läkare sa konstiga saker som jag inte alls förstod, och folk var allmänt konstiga. Efteråt förstår jag att det var jag som missförstod. Jag förstod inte vad läkaren sa, och tolkade fel med människor i min omgivning. Istället för att inse att jag var problemet, så misstrodde jag alla andra. Ansåg att folk var knepiga som sa en sak och menade en annan osv.
Numera vet jag att jag lätt missförstår. Men det är inte lätt för det! Jag måste alltid ha någon med mig när jag besöker en läkare eller någon annan viktig person. För även om jag anser att jag förstått allt rätt, så kan det komma fram senare att det inte alls var det som sades..

Det fick jag svart på vitt när jag tog med min syster till en psykolog jag hade, för att diskutera just det här med Aspergers syndrom. Efteråt pratade jag och min syster om samtalet, och det visade sig rätt tydligt att jag hade hört en helt annan version än vad hon hade.. och ärligt talat så var det hon som  hade rätt. Det är så svårt att förklara. Det är som att min hjärna registerar en helt annan mening än det som verkligen sägs. Det gör det ju svårt att hantera också. För det jag är ju säker då, i stunden. Därför har min utredare för diagnosen varit jättebra. Hon har efter varje samtal gått igenom vad vi sagt, och gett en resumé på vad vi pratat om, och vad hon förstått av mig. På det sättet får jag höra ytterligare en gång och med henne (tror jag iaf) har jag inte missförstått någonting.

Att missförstå är inte bara att missförstå i ord. Det är också att tolka ansiktsuttryck fel. Jag är jättedålig på att tolka folk på bara deras hållning, ansiktsuttryck. Speciellt eftersom jag inte alltid tittar folk i ansiktet/ögonen. Det är något jag helst undviker. Därför missar jag en massa information under ett samtal, vilket spär på missförstånden, samt att jag redan innan har svårt att tolka olika uttryck.
Det visade sig rätt klart när vi gjorde utredningen och de kollade på mitt kroppsspråk och mimik. Jag har i princip inget. Antagligen för att jag inte vet hur jag ska använda det, det är ovant och därför obekvämt. Att fladdra med armarna när jag pratar känns bara underligt och främmande.
Självklart förstår jag endel uttryck. Jag är inte helt främmande för det. Men det gäller i regel större uttryck, överdrivna uttryck. Ledsen mun = ledsen människa typ. Får jag tid på mig så kan jag nog tolka även de små uttrycken, men det har man ju oftast inte tid med i ett samtal.

Det är först nu jag inser att mitt livslånga "grudge" till min engelskalärare i engelska C nog är rätt dumt.. Det var antagligen JAG som missförstod kriterierna och inte alls hon som satte fel betyg på mig.. Enligt mig hade hon sagt att jag skulle få ett visst betyg om jag gjorde en uppgift, vilken jag gjorde, men fick betyget under ändå. Nu förstår jag nog att det antagligen inte alls var det hon menade. Troligtvis att jag hade chans att få det betyget. Tänk så många lampor som tänds när man lär sig om sin diagnos. =)