Att behålla en vän

För "vanliga" människor eller NT-människor (neurotypiska, dvs normala), så är det kanske inget större sak att skaffa vänner och att dessutom behålla dem. För mig är båda sakerna rätt krångliga.
Att för det första skaffa vänner i vuxen ålder är näst intill omöjligt. Dels rör jag mig inte ute bland folk så att jag träffar en massa nya människor hela tiden, och dels är jag väldigt osocial. Inte det att jag inte tycker om att träffa folk, men jag drar mig rätt länge för att göra det, och det krävs mycket planering och jobb från min sida.
Att träffa helt nya människor skrämmer mig nåt extremt. Inte det att jag tror att de är farliga och kommer vara elaka mot mig. Men eftersom jag vet att det kommer krävas extra mycket energi från mig att förstå och tolka rätt.
Därför har jag inte särskilt många vänner i mitt liv idag. Jag har mest bekanta och nära bekanta skulle man nog kunna säga. För att jag ska kunna kalla någon vän, så krävs det att jag känner mig avslappnad med personen och att jag kan känna att jag kan säga och berätta i princip vad som helst, och faktiskt bli förstådd och accepterad för den jag är. Och givetvis är det viktigt att kunna känna att personen ifråga och trivs och törs berätta jobbiga saker för mig. Sånna människor är svåra att hitta. Speciellt om man är lite "speciell". ;) (Nu har jag nog hittat en som jag tror att jag kan kalla för vän, som också har asperger så hon förstår verkligen mig.)
Att behålla vänner är dock ännu svårare än att skaffa dem. Det kräver liksom att man ska orka fortsätta hålla kontakten. Det kanske är en vanlig människa som helst håller kontakt via telefon, något jag inte klarar av. Jag fixar inte att prata i telefon. Väldigt korta stunder om det är ett måste. Småprata är jättesvårt.. Så att prata i telefon för att hålla kontakten är rätt uteslutet.
Dock funkade det bättre när jag var ung. Dels träffade man ju kompisarna varje dag i skolan, så man behöll kontakten på det sättet, men även telefon var något lättare på den tiden trots allt. Fast inte småpratet..
Så fort jag slutade skolan så försvann också vännerna. Då träffade man dem inte varje dag längre och kontakten mer eller mindre bröts. Något jag sörjde förstås.
Nu ser jag flera av dem på facebook och kan hålla lite kontakt där, men de är inte riktigt mina vänner längre. De har andra liv än vad jag minns, och jag sörjer när jag ser att de har kontakt med varandra och fortfarande träffas. Något jag vet att jag helt enkelt inte skulle klara av idag.
Jag antar att orken och energin på nåt sätt använts upp, och blir mindre ju äldre man blir. För nog var det lättare när man var yngre alltid.

Iaf är det guld värt att ha en aspiekompis. ;) Det underlättar när kommunikationen görs via mail, och man vet att personen ifråga inte heller tycker om att prata i telefon och småprata. Det blir på nåt sätt lite mer äkta för mig då. En riktig vän. :)