Jag kan tänka mig att många säkert funderar hur jag kan ha så mycket att säga om ämnet? Jag har ju bara haft min diagnos i 3 veckor. Sant. Men å andra sidan. Jag har haft Asperger i hela mitt liv. Jag har bara inte vetat vad det varit. Jag fick ett namn på det för 3 veckor sen. ;)
Häromdagen såg jag novellfilmen "I rymden finns inga känslor". Jag måste säga att jag gillade den, även om jag kan förstå andra aspiesar att det finns en risk att vanligt folk missförstår och tror att alla är likadana.
Jag kände dock igen mig nåt väldigt. Simon i filmen har extrema rutiner. Jag har också rutiner. Långt ifrån lika extrema som hans dock. Jag har inget roterande hjul med schema över alla dagar. Alla dagar är inte precis likadana. Jag KAN äta olika saker. Men.. om det jag har planerat plötsligt inte fungerar så blir det kaos i mitt huvud. Det krockar och jag blir förtvivlad. Jag kan helt enkelt inte hantera det. Det fungerar ibland förstås. Det beror också mycket på hur jag mår just den dagen.
Simon tycker inte heller om att man tar på honom. Han har en liten pin där det står "Rör mig inte jag har Asperger". Skrattade lite åt den faktiskt. Där känner jag också igen mig. Jag gillar inte fysisk kontakt. Jag kastar inte folk i sjön eller slår dem dock. ;) *lovar!* Men det är obehagligt med fysisk kontakt. Jag ogillar kramar och känner mig pressad och instängd när det sker. Min sambo och jag arbetar på det, och det fungerar bättre. Allra bäst fungerar det om jag får bestämma kramarna. Att krama, men inte bli kramad på. Det får inte heller vara för hårda kramar. Det gör ont. (Ska ta mer om smärta och sånt i ett senare inlägg.)
I början av filmen så verkar det som att Simon inte har några känslor, ingen empati och är väldigt egoistisk. Så är inte riktigt fallet dock. Vilket man märker mot slutet, där han påpekar att han visst har känslor, det tar bara lång tid för honom.
För vi med asperger har känslor, att vi inte skulle ha det är en myt. Vi har stor empati, ibland kanske rent av för mycket. Vi vet bara inte riktigt hur vi ska visa det på ett normalt sätt. Vissa AS:are blir lite väl påträngande, speciellt endel barn vill vara nära nära, nästan under skinnet på en. Medan andra är avståndstagande och inte vill ha någon slags kontakt alls.
Jag har absolut empati. Men jag har svårt att visa att jag bryr mig om. För att jag inte kramar om en vän. Men jag finns där. Jag lyssnar och ger råd.
Simon hoppar in i en tunna när han får panik eller när saker inte går som han tänkt det. Det kan jag också känna igen. Jag tycker inte om att konfrontera alls. Jag har ingen tunna hemma att hoppa in i. Men får jag panik eller liknande så går jag in i sovrummet och gömmer mig i sängen. Kryper ihop till en boll och vill allra helst inte finnas till.
Hur som så tycker jag filmen är helt klart värd att se. Man bör ha i åtanke att alla inte är likadana. Oftast syns det inte på oss att vi har Asperger. Det kan ibland märkas på de små sakerna, hur vi reagerar eller inte reagerar dock.
Vill du se filmen så finns den på SVTplay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar