Medicinering

Temat för v.51 är medicinering. Ett ämne som det kan skrivas massvis om.

Saken är den att jag ibland känner mig något övermedicinerad.. Men börjar jag titta på min lista så inser jag rätt snart att den blivit mycket mindre sen tidigare år.
Innan jag fick min diagnos så hade jag en mycket hög dos av antideppmedicin, Venlafaxin. Tror jag hade 375mg. Daglig dos. Jag mådde sonika inte helt bra nej. Verkligen inte psykiskt. Den dosen hade jag bra länge, flera år. Och jag behövde den. Vi testade (jag och min läkare) att fasa ut den ett par gånger, men resultatet blev detsamma. Jag dippade direkt och blev väldigt mycket mer deprimerad.
Någon gång fick jag rådet att bara sluta ta den. GÖR ALDRIG DET! Man mår inte bra.. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. (Näst efter blindtarmen..) Jag skakade, kändes som jag fick stötar i hjärnan, kräktes i en vecka tills jag gav upp och bad om ny dos igen.
Jag var inte i skick att sluta ta medicinen heller då. Men det insåg varken jag eller diverse läkare.

Efter diagnosen började jag må mycket bättre psykiskt och jag började dra ner på dosen. Först till 150mg, sen 75mg. Jag testade lägre, men började där känna mig mer deprimerad. Så jag stannade på 75mg. Idag har jag bytt till en annan sort, cymbalta. Där jag tar lägsta dosen. Mindre mår jag inte bra av, men högre gör ingenting bättre.
Det kan faktiskt vara så att jag helt enkelt har underproduktivitet (heter det så?) av dessa lyckliga ämnen i hjärnan. Att jag behöver ta denna medicin livet ut. Det är ok. Sålänge jag mår bra. Och det gör jag.

De andra medicinerna jag tar känns inte relevanta till min diagnos, så de utelämnar jag.
Egentligen finns det ju ingen medicin "mot" Asperger, eller som fullt ut kan hjälpa oss. Endel har fått pröva ritalin, som normalt sett ges till adhd-diagnoserade, men det är olika från läkare till läkare om de ger utan adhd-diagnos eller inte.

Jag får lite uppfattningen ibland av att många anser att barn med diagnoser blir övermedicinerade. Att man proppar dem fulla. Jag tror inte det är så svart eller vitt.
Det är omöjligt att säga att det är så, eller inte är så. Det finns säkert de barn som får mediciner de inte behöver. Men det betyder inte att alla är överflödiga.
Jag skulle inte fixa min vardag utan min medicin, det tror jag inte. Det kan jag säga, eftersom jag försökt flera gånger att bli av med den, men då mår jag dåligt. Så jag har dragit slutsatsen att det är ett tillägg jag behöver i min kropp.
Visst skulle jag önska att jag slapp, vem gör inte det? Men nu är det inte så. =)



Vill läsa om fler npf-diagnoser så kolla in här! Där länkas alla som skriver om våra teman.