Min utredning del 2

Vi är ett gäng (precis joinat dem) som skriver om npf diagnoser och som lite då och då har temaveckor. Denna vecka är temat utredning.

Jag fick en tid inom ett halvår till habliteringen. Dock var det vad jag misstänkte, bara en förtitt. Man pratade och frågade mig en massa om min bakgrund. Min syster var med även här samt min sambo, och det hjälpte mycket. De fick fram det som jag missade. Min syster som är mycket äldre än mig kunde tala om hur jag var som barn.
Sedan började väntan.. Det tog ett år, sen fick jag äntligen tid!
Själva utredningen gick snabbt. Det tog 2 månader ungefär, och det var pga att utredaren hade semester i mitten av allt.

Det var mycket och jag var ofta slut efteråt.. Och naturligtvis var det mycket oro och rädsla. Tänk om testen visade att jag var normal? Vad skulle hända då? Skulle jag tvingas ut i arbetslivet som jag visste att jag inte klarade av? Var jag bara lat och otacksam då?
Dagen innan jag skulle få resultatet var jag ett nervvrak. Mina föräldrar hade fått följa med på ett par samtal där de frågades ut hur jag var som spädbarn och mindre barn. Vilket var rätt intressant att få höra ändå.
De var även med nu när jag skulle få resultatet. Först tyckte jag att de slingrade sig runt. Berättade om testerna och hur det hade gått på dem. Att jag, enligt testerna hade väldigt kort arbetsminne, kunde hålla ca 3-4 siffror t.ex åt gången, max. Gick bättre efter lite upprepning dock. Att jag hade bra ordförråd och var i regel normalbegåvad, något över. (Detta var skönt att höra! För jag har alltid sett mig själv som dum..) Dock att min intelligens är väldigt splittrad. Antingen låg eller över medel. Beroende på vilka ämnen.
Allt detta är förstås typiskt för asperger.
Så fick jag diagnosen. Vilken lättnad!! Jag var inte bara dum och lat! Jag har ett funktionshinder som förklarar mina problem!

Fler som bloggar om utredning:
Alla har lättheter
Livet i stort och smått
Rosa fantasier
Orkidémamman