Jag tror jag skrivit om det förut. Den sommaren jag inte minns. Pga det svarta i mitt liv.
Den tiden pågick ett halvår om inte mer. Det är suddigt, alla minnena. Kanske bra det? Så man slipper.
Den tiden i mitt liv somnade jag av utmattning av alla tårar. Det rev och slet i mitt bröst och hjälplösheten var oändlig.
Men tänk så det ändrar sig. Sakta men säkert blev det bättre. Tårarna blev färre och det gick lättare att andas.
Då trodde jag aldrig att jag idag skulle må såhär bra igen.
Jag somnar oftast med ett leende. Min framtid känns ljus och trygg. Intresset för foto är något som kommer bli mitt arbete, och jag har utrustning som jag nästan avundas mig själv.
5 katter delar mitt liv, alla ger mig kärlek på sitt sätt. En sambo som håller mig hårt och delar mina drömmar. Som stöttar mig och finns vid min sida. En familj som förstår mig och accepterar mig för den jag är.
Boendestöd och kontaktperson som får mig att känna mig rätt normal, trots mina brister. ;) Och som fått mig att våga!
Jag hoppas att alla som mår som jag gjorde då, får uppleva lyckan jag känner idag. =)
Jag har också varit i det svarta! Men nu har jag familj och det känns helt underbart! Visst, vi har våra problem men det går att lösa med stöd i vardagen. Jag har också boendestöd och kontaktperson. Mina föräldrar har sagt att jag inte får sprida ut att jag har Aspergers. Men att en av mina kusiner har cancer får jag sprida ut? Förstår inte skillnaden? Jag VILL berätta för släkten att jag har Aspergers! De har ju fått veta att jag har diskbråck!
SvaraRadera