När jag var liten, ca 5-6 år, så hade jag väldigt många osynliga vänner. Det är säkert normalt för många barn att ha det. Kanske lite extra om man inte har syskon i samma ålder eller kompisar att leka med.
Jag hade nog 2-3 stycken. Men det är en jag minns allra mest. Linus. Fy sjutton vilken bråkig kompis det var! Han gjorde minsann allt otyg man bara kunde. Udda för att vara jag ändå. Jag var så lugn och stillsam. Fick dåligt samvete direkt om jag gjorde nåt man inte riktigt fick.. Kanske just därför jag lät Linus göra?
Minns att vi hade en triss (en mindre båt) liggandes på garageuppfarten. Den målade Linus på.. Så fick man ju inte göra!
Det underliga är att jag än idag inte kan komma ihåg att jag gjorde det själv? Jag minns bara att Linus gjorde, att jag fick skäll, och nästan blev förbannad för det var ju inte jag.
DET tror jag inte är så jättevanligt kanske? Att man går in i sina låtsaskompisar så pass att man inte ens minns att man gjorde hysset själv?
Jag hade två låtsaskompisar: Pelle och Lena. Jag lekte med båda samtidigt. Men så en dag kom en tre år yngre pojke till lekplatsen där jag var. Han frågade vem jag pratade med. Då försvann mina låtsaskompisar.
SvaraRadera