Frågan har kommit upp ett antal gånger. Varför vi väljer att behålla en kattunge, när vi redan har 3 och bor i en 2:a.
Känner att jag måste få ösa ur mig lite om det ämnet.
Jag är väl medveten om att det låter mycket med 4 katter. Har man dock levt med våra så är det inte direkt jobbigt. De är lätta att ha att göra med, de är små (Devon och cornish är inte direkt en stor ras.), så de tar inte särskilt mycket plats.
Vi hade sagt från början att vi inte skulle behålla nån. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. :)
Kanske är det speciellt med första kullen? Det är något visst att se dem komma till, födas, utvecklas, växa. Bli personligheter.
De är båda olika varandra. Toots är frammåt och gosig. Taiga lite försiktigare, men älskar att mysa i min tröja när jag sitter vid datorn. (I skrivande stund har jag dem bägga där.)
Ja, det kostar pengar att behålla en. Vi får ju betala honom precis som vilken annan katt. Det är dock inga problem.
Vi kommer inte att alltid bo i vår 2:a, hoppas jag.. Men tills dess så funkar det utan problem med 4. De får allt de behöver. Mat, sand, omtanke, kärlek, aktivering, veterinärvård osv.
Jag om någon vet också vikten av att Toots måste kastereras så fort det går. Vår veterinär här gör det inte före 5 månader dock. Han får helt enkelt inte bli könsmogen innan. Iom att Moira ska ha en kull till innan hon blir vår, så är ju hon fortfarande fertil.
Äh, på lite dåligt humör idag. Inte pga det här, utan andra saker.
Det är klart man vill behålla en kisse, första kullen och allt. Det hade då jag också velat :)
SvaraRaderaOch 4 stycken i en tvåa tycker jag inte låter så väldigt mycket. En bekant till mig hade tre STORA hundraser + en katt i sin 1,5 och det funkade fint. Det beror nog mycket mer på hur man tar hand om djuren än om platsen.
Jag har ju en pytteliten hund och inte skulle hon varken må bättre eller sämre av att bo större/mindre.
Klart man vill behålla en bebis! :)
Kramar
Linda
Go girl! Håller med föregåede skrivare, det är inte enbart utrymmet som räknas! Det finns så mycket mer och sålänge de har varandra är de sysselsatta. Det är nästan värre för mig som har en katt, han är själv och så otroligt kelsjuk och social och jag kan inte leka med honom hela dagarna. Han blev kastrerad när han var 6 månader och inte hunnit bli könsmogen, han fick träffa en hona men han förstod inte vad han skulle göra så vi gav upp efter ett tag och lät han bli kastrerad....och nu är han en bebis. Liten och ynklig låter han, bara för att mammakänslorna mina ska komma...och med horn i nacken när han inte får som han vill, puttar ned allt han kan för att få uppmärksamhet. Han skulle behöva tre kompisar, så var glad för dina katters skull! De har vänner.
SvaraRadera