tisdag 4 oktober 2011

Till er lärare

Lite nu och då åker jag tillbaka i tiden. Oftast är det högstadiet. Ja alltså, jag drömmer om nätterna.
Jag vet inte varför det är just högstadiet jag återvänder till, men tydligen hade den tiden stor inverkan på mig? Dock var det rätt ok ändå. Var inte direkt mobbad, hade mitt kompisgäng osv.
Däremot fick det mig att tänka på gymnasiet. Det var en mindre trevlig tid för mig. Jag började bli trött och utmattad och orkade inte riktigt hänga med allt.
Jag hade väl vänner, men sista året var jag mest själv. Dels orkade jag inte vara social med de andra och dels så var vi uppdelade i två grupper i klassen, och "min" lilla grupp (2 andra tjejer) var oftast inte i skolan eller mådde inte heller så bra, så jag blev ensam av den anledningen också.
Jag vågade inte heller ta mig för, och bjuda in mig själv i den andra gruppen. Jag vet faktiskt inte än idag om jag hade varit välkommen?

Iaf.. Mina tankar vandrar och jag hamnar på alla lärare man hade. Att de inte såg? Att de inte förstod att man inte mådde bra?
Men jag klandrar dem ändå inte. Jag var duktig på att dölja hur jag mådde.. och frågan är om jag hade vågat säga nåt om någon frågat?
Jag hade prestantionsångest till tusen.. jag ville ha bra betyg, men hade medelmåttiga.. Jag kämpade livet ur mig för att lyckas på proven.
Jag kände mig utstött av lärarna som inte såg mig. Inte såg att jag kunde! Att intelligensen fanns där.. men var svår att locka fram.
Ända upp till högstadiet skulle man räcka upp handen om man ville säga nåt, svara på frågor. Så långt gick det rätt bra. Det gav mig tid att tänka och hinna känna igenom att jag vågade.
Plötsligt kom man till gymnasiet, där man skulle prata rätt ut, avbryta varandra och aldrig någonsin räcka upp handen för att få ordet..
Ni kan ju tänka er hur det gick? Jag var tyst.. Jag hade svaren så många gånger, men vågade inte, hann inte säga nåt. De andra hann före. Dessutom var jag blyg, och att prata rätt ut, kändes mycket obehagligt.
Det drog också ner mina betyg..
Sådant stör mig. Att man mäter hur mycket eleverna pratar i klassen.. Varför? Det förstod jag aldrig. Jag ville lyssna, inte prata. Jag lärde mig bättre då. Jag hade alltid ångest ifall läraren skulle hoppa på en och fråga nåt. Tänk om jag inte kunde just det svaret? Hur dum lät jag inte då?

Jag kände mig alltid obildad i skolan. Dum och korkad. Jag har ett IQ på ca 116.. jag dum och korkad?! Nej.. men en väldigt ojämn begåvning.
Jag skulle önskat att lärarna tagit sig tid till mig också. Inte bara de "smarta" i klassen. Visat att jag också var betydelsefull.

Hade jag fått min diagnos tidigare så hade det sett annorlunda ut i skolan. Då hade jag fått den hjälpen jag behövde. Men ingen såg, ingen förstod. Allra minst jag. =)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar