Att bli vuxen

Även om man inte tror det som barn, så hamnar man snart där ändå. I vuxenlandet.
Det är läskigt, främmande och rent kaotiskt. Allra helst för oss aspergare som är vana vid vår trygghet och rutiner.

Mina år som barn och tonåring funkade ju faktiskt rätt bra ändå, som ni fått läsa. Jag var trygg, även fast jag inte alltid mådde bäst. Jag hade stöd från min familj, även om de inte alltid förstod varför jag var så annorlunda.
Men så slutade jag gymnasiet, och med det flyttade jag hemifrån. Jag hade skaffat pojkvän i dalarna och hade sökt in på högskola där uppe. Under sommaren kom beskedet att jag också kommit in, och lyckan var total! Äntligen vuxen, tänkte jag då! SÅ underbart!
Egen lägenhet, sambo och plugg! Toppen!

Första veckan gick ok. Jag kände mig extremt malplacerad på skolan, det var ett helt annat tempo och inlärningssätt än vad jag var van vid. Och ämnet visade sig ha varit väldigt missvisande i ansökningarna. Dock var jag långt ifrån ensam, så man startade rätt snart en "ny" kurs för oss som hade valt annorlunda. Det var jätteroligt, till en början.
3 veckor in i skolan så började jag må fasligt dåligt. Ont i magen och mådde illa. Trodde jag hade reagerat på kinamaten vi ätit någon dag tidigare. Men det blev inte bättre. Bara tvärt om.
Jag fick lite panik och ringde till mina föräldrar på natten, minns jag. Som inte var hemma, och kom hem alldeles för sent för att vilja ringa tillbaka. Då var jag lite rädd. Hade jätteont, kräktes och kunde inte sitta upp, och feber.
In på akuten dagen efter. Blindtarmen!

Så det blev operation direkt. Det var nära att den hade spruckit tydligen.
Jag reagerar inte särskilt bra på operationer, och min återhämtning varade i nästan 2 veckor, när andra blindtarmsopererade får åka hem dagen efter utan direkta besvär.
Jag låg och kräktes, hade jätteont och hög feber..
När jag väl kom hem så hade jag fortfarande extremt ont, kräktes iaf inte längre, men kunde knappt sitta upp och absolut inte gå till skolan.

Jag isolerades under flera månader, då min återhämtning tog nära 4 månader! DÅ först kunde jag börja röra mig. Såhär i efterhand inser jag att något måste ju ha gått fel! Jag borde ha åkt tillbaka och få hjälp. Sådär länge ska man inte må dåligt efter en rutinoperation.

I min skörhet så började jag utveckla social fobi och ångest. Jag klarade inte att åka buss ner till centrum själv. Kunde inte gå och handla på egen hand, och absolut inte gå tillbaka till skolan. Jag hoppade av..

Jag var tillbaka en dag, men kände mig bara ivägen. Ingen pratade med mig, såg ens åt mig, och jag ville bara bort bort..

Där krashade mitt liv, kan man säga. Förr eller senare hade det skett ändå, men sjukdomen snabbade på det hela. Där kan jag väl säga att om jag hade haft en diagnos redan, så hade det här inte skett. Det här var resultatet som odiagnoserad gå från en trygg rutinerad vardag, till fullkomligt kaos.

Mer imorgon.