Ålder är bara en siffra?

Den klassiska raden har vi väl alla hört nån gång i livet?
Satt precis och tänkte på detta när jag redigerade flickornas bilder. (De nedan)
Nina frågade mig hur gammal jag egentligen är, det är nåt som vi aldrig tänker på när vi umgås. 28, svarade jag lite lågt.
Hon ser mig som mycket yngre, 24-25år kanske. Och sanningen är den att jag inte känner mig äldre heller. Jag blir nästan själv chockad när jag inser hur gammal jag faktiskt är. 2 år till 30 liksom..
Men jag har min egen teori här. Ungefär runt 24-25 års åldern så stannade mitt liv av. Jag mådde otroligt dåligt psykiskt och den sista sommaren innan jag träffade min nuvarande så är det mest svart i mitt minne. Jag minns inte mycket alls. Inte heller hade jag någon större lust att leva.. tyvärr.
Under flera år hade jag mått såhär, och det är som att jag satte mitt liv på paus. Jag fanns till, men det var typ allt. Jag hade inga framtidsplaner, inga drömmar, ingenting. Jag umgicks knappt med någon, hade inte direkt några vänner (förutom Nina), och ja, allt var verkligen skit.
Min teori är att jag när jag sen började må bättre, för 2 år sen, så återupptog jag mitt liv där jag slutade. Men det känns som att jag nästan förlorat ett par år där. Ett par år som är tomma.. Som borde ha varit fyllda av det som jag gör idag. Som gör mig glad och lycklig.