Föreläsningen

Fortfarande otroligt trött.
Igår var en lång dag. Självvald förstås.

Började gårdagen med att åka in till Uppsala med min kontaktperson. Det var länge sen och det var roligt att få åka ifrån "byn" lite. Bara strosa och kika i affärer och äta lite gott.
Åkte med min syster därifrån, direkt till Gimo där infotekskvällen skulle vara. Uj, så stressad jag blev när vi väl kom dit!

Inte det att jag var stressad inför själva grejen, med folk och allt. Utan för att jag skulle äta.. och det började komma in folk! DET stressade mig mest. Men det gick bra.
När vi väl satt oss ner framför alla, då sög det till lite i magen, men det gick snabbt över.

Det är ett rätt bra upplägg dessa kvällar, med en psykolog som pratar, ställer frågor till oss. Det gör det något lättare att veta vad man ska säga. ;) Nog för att jag inte hade några problem att få det jag ville få sagt, sagt. Den där timmen gick på tok för snabbt!
Men intresset var stort. Det var 40 anmälda, osäker hur många som faktiskt var där. Stor blandning ändå. Det var habliteringen i Östhammar, lärare, kurator etc från gymnasiet, andra som jobbar inom boendeenheter, och ett par med diagnosen själva.
Vi fick otroligt mycket beröm av alla, och det gör det hela så värt det. De sa att de hade lärt sig massor med nytt, och det var ju därför vi var där. Iaf några till som lärt sig liite mer om vad diagnosen innebär.

Dock gav det mersmak. Jag vill fortsätta med det här. Föreläsa på riktigt om diagnosen. Utifrån min erfarenhet förstås, min uppväxt, skolgång etc. Pusha för hur svårt det är att SE om någon har en diagnos, speciellt vi tjejer. Att psykologer inte bara kan avfärda en orolig människa som vill göra en utredning, med idiotiska påhitt som att man inte har "aspergerblicken", eller inte pratar monotont.. Det gör mig arg, och något jag vill kämpa för mer!