Tema: skola

Vi är ett gäng som skriver om npf diagnoser och som lite då och då har temaveckor. Denna vecka är temat skola efter utredning. Kika in på vår fb-sida, där uppdateras det med alla inlägg om de olika ämnena.
Detta var dock förra veckans tema, men jaq har inte hunnit förrän nu.

Egentligen handlar det om skola efter utredning. Men nu gjordes ju min utredning alldeles försent. Jag hade för länge sen gått ut skolan.
Min utredning skedde när jag var 26, 3 år sen. 

Men jag berätta lite hur det var för mig i skolan och att inte ha någon diagnos.

Jag gick inte på dagis eller förskola. På min tid fanns det lekis. Det gick jag på vid 6 års ålder. Det funkade bra, vad jag minns. Men jag kände mig redan då annorlunda. Var nog också väldigt naive. Trodde gott om allt och alla.
Det var likadant hela grundskolan. Kände mig alltid väldigt annorlunda, inte alls som alla andra. Jag minns att jag önskade att någon skulle berätta för mig att jag var en utomjording/Alien, eller nåt annat underligt. Det skulle väl kanske kunna förklara bättre varför jag inte var som de andra.
Trots det så hade jag kompisar. Jag hade alltid någon att leka med på rasterna, även om jag blev retad av några pojkar ibland. Dock känner jag att de lärare vi hade tog tag i det direkt. Efteråt fick jag veta att den pojken som var jobbigast också hade en diagnos, adhd. Han måste ha haft det väldigt jobbigt han med..
Det är ingenting som har gett mig några men dock. Men jag kan förstå att många barn med npf-diagnoser råkar illa ut från andra barn. Är man inte som alla andra så ger man sig på dem..

Skolan var dock väldigt jobbig för mig. Jag hade lite svårt på lektionerna, och det funkade bäst när det var uppstyrt med att läraren berättade precis vad vi skulle göra. Alltså funkade faktiskt grundskolan bättre än gymnasiet där det är mer fritt arbete. Något som blir total kaos för mig.
Matematik är och har alltid varit min svaga sida. Mitt arbetsminne är ju som det är.. Så i 5:an eller 6:an så fick jag tom lite extrahjälp på lektionerna. 

Trots att jag hade kompisar, så var jag väldigt ensam. Jag kände mig ensam. Även om jag hade vad jag kallade bästisar, så var de inte mer än kompisar/bekanta iaf. De berättade allt för mig, men jag hade svårt att öppna mig för dem. Inte fullt ut. 
Min allra bästa vän, var vår hund Jerry. Han följde mig överallt och jag lekte med honom istället när jag inte hade mina kompisar.
Allt bortförklarades lätt med att vi bodde ju mitt på landet, det var svårt att bara gå över och leka med kompisar inne i stan. Det krävdes skjuts etc. 
Inget jag skyller på någon. Diagnosen "fanns" knappt när jag var liten trots allt. Adhd var relativt nytt och lite konstigt.. 

Högstadiet var jobbigare. Det blev fler och fler egna arbeten utan lärares direkta inverkan. Jag var sjuk mycket, min kropp orkade väl inte riktigt med all press.
Sen så började flickorna komma in i tonåren. Det var fest, bitchighet och bakomryggenprat.. Jag var med grabbarna hellre. Och 2 tjejer, varav en stod mig riktigt nära. De här två tjejerna var lättare än de andra tjejerna. Det var inte lika mycket skitsnack och mer rakt på sak, som pojkarna. Där var det inget snack om saken vad de menade. Det funkade bättre för mig.
Jag blev betraktad som en av dem, en pojkflicka i gänget. Fast jag sminkade mig som alla andra tjejer. Ett febrilt försök att passa in i min roll antar jag. 
Pojkarna tom retades med mig på samma sätt som de gjorde med varandra. Något som förvirrade mig till en början, tills jag fick förklarat för mig att de såg mig som en av dem. :)

Jag drömmer ofta om gymnasiet. Även om det var jobbigt, så var det en bättre tid för mig. Jag hade mycket roligt med mitt lilla gäng. Jag kan sakna den tiden, och jag har träffat några av dem för inte så länge sen, vilket kändes lite konstigt. Vi växer alla upp.
Min tjejkompis sa att mycket förklarades när jag fick min diagnos och hon fick veta. Och det tror jag också. Mycket kändes som en aha-upplevelse när diagnosen kom. 


Andra som skriver om temat:

Alla har lättheter
Pusselbiten som inte fick plats
Ett öga på autism
Skimmer
marielles dagbok
aspergermamman
cariad