Vi är ett gäng som skriver om npf diagnoser och som lite då och då har temaveckor. Denna vecka är temat respekt och integritet. Kika in på vår fb-sida, där uppdateras det med alla inlägg om de olika ämnena.
Jag tror många upplever att vi med npf-diagnoser inte alltid får samma respekt från vår omvärld. Som autistisk (I alla former) så upplever iaf jag det som att många tror att man också är lite dum i huvudet. Att man inte förstår allt. Och visst, jag kan förstå det till en viss grad, då vi tenderar att inte vara så balanserade i vår intelligens.
Jag t.ex kan vara jättesmart med vissa saker, sen helt plötsligt så låser det sig i huvudet på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, eller för den delen sätta ena foten framför den andra. Det blir liksom lite brainfreeze på nåt sätt ibland. Gärna när det varit mycket intryck en tid.
Som nu, när vi precis flyttat. Idag skulle jag hjälpa sambon att sätta upp en gardinstång. Visste knappt vilken sida jag skulle stå på, eller att han ville ha en skruv när han bad om det.. Medans jag andra dagar kommer med smarta inlägg hur vi ska göra saker på smidigt sätt.
Jag har dock upplevt att jag fått respekt under min uppväxt. Nu hade jag förvisso ingen diagnos under lång tid, så kanske hade det sett annorlunda ut om det funnits en?
Min närmasta omgivning respekterar mig som individ och ser mig som människa och inte bara min diagnos och mina svårigheter. Men andra som inte känner mig kan ibland komma med så sjuka kommentarer att man nästan trillar av stolen. Som att jag t.ex inte borde ha barn. Det fick jag höra av någon jag knappt känner. För vet ni! Barn är inte som djur! Det är jobb med barn också. Ehm..jaha? Och det visste inte jag alltså? För att jag har asperger? Där kände jag direkt att en mall skapades för mig. Att jag ska vara på ett visst sätt pga mitt funktionshinder, ha en viss intelligenskvot. För alla utan diagnos är ju precis likadana? ;)
Andra som skriver om ämnet respekt:
Alla har lättheter
Ett öga på autism
Livet i stort och smått
M som i underbar
Coping
Jag fick diagnosen aspergers syndrom först år 2010! Jag är 38 år nu. Jag och min sambo har en son som är 6 år. Visst har vi bekymmer, men det har väl alla föräldrar? Jag får äntligen stöd nu som jag saknat när jag växte upp och som nybliven mamma!
SvaraRadera