Var det värt det?

Fortsättning på temat utredning.
Vi är ett gäng (precis joinat dem) som skriver om npf diagnoser och som lite då och då har temaveckor. Denna vecka är temat utredning.

Efter diagnosen. Var det värt det? Att gå igenom ångest och stressen med utredning? JA! Så många gånger ja!
Utan utredningen skulle jag fortfarande ligga emellan facken hos psykiatrin och arbetsförmedlingen. Jag skulle må dåligt, självförtroendet vara i botten. Ångesten att inte veta vem man är, är långt mycket värre.

Man diskuterar om det är värt att dra igenom barn den "traumatiska" upplevelsen med en utredning.. Bullshit! Även barn förstår att de inte är som alla andra.. Den ångesten är stor, tro mig. Att alltid känna sig inte riktigt som alla andra. Fundera varför alla andra kan och orkar allt man själv faller på.
Eller att man missförstår allt.. 

Själva utredningen såg inte jag som traumatisk? Vet inte vad som skulle vara traumatisk alls faktiskt? Att få prata med främmande om sitt liv, sina svårigheter? Möta någon som förstår? Testas på olika sätt? Det var rätt odramatiskt. Iofs förstod jag väl varför jag gjorde det, men ändå.

Efteråt så fick jag ju också den hjälpen jag behövde. Boendestöd, kontaktpersoner osv. 

Så ja. För mig var det värt det!

Vad jag ångrar dock, är att det hade skett tidigare. Jag kan ibland önska att lärare etc hade förstått tidigare vilken problematik jag hade. Nu "fanns" ju knappt diagnosen när jag gick i lågstadiet, så där kan man ju inte önska mycket. Men visst hade det hjälpt mig mycket om jag hade fått rätt hjälp redan från början, det går inte att förneka.
Trots det så klarade jag ändå skolan rätt ok. Det var mot slutet av gymnasiet som det började bli riktigt jobbigt psykiskt. Då blev det plötsligt andra krav på en och helt andra rutiner, något jag inte alls gillade.
Vet att jag nämnt det förut. Men detta påfund att INTE räcka upp handen.. Något jag inte alls klarade av. Jag är inte sån som pratar rätt ut i en klass. Jag behöver någon minuts betänketid, men då hade någon redan sagt det jag tänkt säga.. Vilket alltid resulterade i att lärarna ansåg att jag inte pratade tillräckligt på lektionerna, och på så sätt drogs mina betyg ner. Rättvist? Nej inte det minsta! Skitsystem..