Det tog många år att bygga upp mig själv. Jag gick igenom diverse diagnoser under åren innan jag slutligen fick Asperger.
Men är jag vuxen för det? ;)
I helgen fyllde jag 30, så i teorin har jag väl varit vuxen länge. Och ibland känner jag mig gammal och vis, och ibland väldigt barnslig och ologisk..
Mitt liv har funkat ibland och varit riktigt kaotiskt emellanåt. Det är väl först nu de sista åren som saker och ting flyter på.
Att gå utan diagnos, flytta hemifrån och plötsligt ta ansvar, funkar inte riktigt. Det om något borde ha varit en anledning att inse att något inte riktigt stod rätt till. Men vi trodde ju jag bara var deprimerad, hade ångest, social fobi etc.
Jag bodde ihop men en som inte heller mådde så himla bra, och tillsammans funkade ingenting för oss. Vi levde på soc. Jag var väl den som tappert försökte göra matlistor och handla. Men mitt pengaseende är inte riktigt perfekt, och jag behöver någon som stoppar mig ibland, och hjälper mig styra upp mitt tänkande.
Mat fick vi ju på bordet, vi svalt inte. Däremot tog pengarna slut alldeles för fort och mina föräldrar fick hjälpa till alldeles för ofta. Vill inte ens tänka på hur mycket de har hjälpt mig ekonomiskt under åren.. Det finns ingen möjlighet för mig att någonsin kunna betala tillbaka de summorna det troligtvis handlar om.
Jag har nog tidigare nämnt att jag har svårt att hantera mat när jag mår dåligt, och speciellt innan min diagnos, så var det mycket mat som hägrade. Jag hängde upp mig på viss sorts mat osv. Mot slutet hade jag iaf min nuvarande sambo som satte stopp, men då fanns det ingen. Så pengarna rann genom fingrarna, det blev alldeles för mycket dålig mat, ingen motion och ja.. måendet var verkligen inte bra.
Här hade jag verkligen behövt min diagnos. Med rätt hjälp, rätt stöd hade jag kunnat förhindra så mycket dåligt mående.
Städning funkade inte heller. Jag orkade inte och KUNDE inte städa. Jag visste inte hur. Eller jo, jag visste hur i teorin, men jag kunde inte omvandla det till praktik. Vart man skulle börja osv. Jag började i mitten, hoppade sen runt överallt, tills det blev ännu mer kaos och jag gav upp.
Matrester låg kvar i diskhon och stank.. Det här är riktigt pinsamt att skriva om, men det känns viktigt!
När vi skulle få besök så panikstädade jag, sov ingenting under natten för att få någon sorts ordning runt omkring. Ibland fick jag skicka det sista in i ugnen där det inte syntes..
Min ena syster kom på oväntat besök en dag. Inte bra.. Det var riktigt jäkla stökigt, och äckligt överallt. Bordet i köket var fullt med tallrikar och dylikt, odiskat såklart. Att hon kunde hålla minen fattar jag inte.. Jag såg ju själv hur rörigt det var. Men jag kunde inte göra nåt åt det. Den ångesten var jobbig.. Att låta någon se röran.
Idag har jag rätt stöd och hjälp, och jag trivs där jag bor! Det gör städning mycket lättare. Jag har lärt mig hantera pengar, typ. Det faller ibland ändå, men vi har aldrig slut på pengar innan månaden är slut iaf. ;)
I dag anser jag mig själv vuxen. Jag klarar av hem, djur, ekonomi och mig själv framför allt! Det får komma gäster som inte hört av sig innan. Det kanske är lite damm och kattsand på golven, det får de stå ut med. Katterna dammar ner på en dag när de röjer runt. Det kanske rent av står nån kastrull framme från gårdagens middag. Lite tidningar på bordet. Men det är rent, det går att gå på golven, det ligger inte geggiga matrester i diskhon och jag måste inte vara uppe en hel natt för att städa inför besök. Det går på nån timme dagen innan eller samma dag numera. För det är generellt rent. :)
